Tio dagar sedan senaste inlägget som ena stunden känns som fem och andra tjugofem. Sexton dagar och tio nätter förtydligar Christer som tydligen har stenkoll.

Så många samtal. Samma frågor, samma frågor i annan form och nya frågor. Andra frågor om värderingar, föreställningar, förutsättningar, rädslor och farhågor. Han bemöter och resonerar, motiverar och argumenterar. Jag absorberar, följer upp, funderar och processar. 

Han ger och ger, av sig själv och materiellt men det som påverkar mig allra mest är hans ögon. 

När jag i ett gemensamt projekt på jobbet träffade Christer gillade jag honom inte alls och mina tankar gick till en dryg surfare som såg ned på sin omgivning. Jag förstod aldrig hans intresse för mig och övertalade Mikael att följa med vid vår första lunch som han erbjöd. Mikael delade min uppfattning men överraskades liksom jag av hur han plötsligt visade en annan, öppnare personlighet där han bjöd på sig själv.

Vi lärde känna varandra, mycket genom mailväxling som den skrivare jag är. Tankar, värderingar och vardagsreflektioner delades omlott med någon fler lunch eller fika. Det som framför allt väckte mitt intresse var hans ögon, då den dryga och distanserande blicken som fått mig att vända taggarna utåt - vek undan och släppte fram en öppen och mjuk som förändrade hela hans person. Det var den som fångade mitt intresse och till slut mitt hjärta.

Nu i efterhand vet jag ju varför den blicken försvann och jag stängdes ute. Det märktes direkt då Rosa kom in i bilden, men jag ficks att tro att det var på grund av barnen och den dåliga relationen med ex-frun.

Det låter säkert flummigt men nu är ögonen tillbaka, de där öppna som visar så mycket liv, öppen och otämjd. Ända sedan jag lät honom komma in i mitt liv igen öga mot öga har de varit där och det har återspeglats i hela hans väsen, hela hans personlighet.

Han säger att det är för lättnaden, att inte längre ha några hinder eller någonting dolt, att kunna gå "all in" utan förbehåll, "all in" för mig. Det är ovant, smått på överväldigande och väcker tvivel som jag slänger fram till honom att bemöta. Öppna spjäll från hans håll och öppna spjäll från mitt. Jag håller inte tillbaka, känner inga förbehåll eller skyldigheter kring vad jag säger eller gör, jag själv är i centrum med hjärtat i tryggt försvar. Jag tänker på Margaretas ord och tillåter mig att känna glädje, tillåter mig att omhuldas, skämmas bort och ta emot, ta emot hans vilja att sona sitt brott, gottgöra och återvinna mitt förtroende.

Och jag känner att jag läker. Alla scenarion jagar mig inte i samma utsträckning, väcker mig inte om nätterna och håller mig kvar med sitt malande. När de nu närhelst har dykt upp har jag vräkt ur mig dom på han som är orsaken och fått det bearbetat igen, och igen.

Han har varit som en ivrig hundvalp vid min sida i sexton dagar, dygnet runt i tio, till och med följt med på alla mina pass - och det har känts bra. Där att bemöta, svara, samtala. Där för mig att med alla sinnen uppleva honom när han gör det, och den öppna blicken är ständigt där.

Vi föll in i den naturliga och lätta samvaro vi alltid haft när vi lagat mat, spelat något spel, hängt vid poolen eller plockat bär. Vi åker till Liseberg där jag tack vare siffertips från Anna We äntligen vinner mina älskade Kinapuffar på första försöket! Christer vinner Twix/Snickers på ett annat hjul och vi kånkar våra stjärnvinster mellan de få attraktioner jag kan åka, äter på Hamnkrogen och bara är. Han har biljetter till Trädgårdsföreningen där vi ser Miss Li och Magnus Uggla och jag får en helt annan uppfattning om den förstnämnda som jag tillskrivit vara en tonårsidol i halva hennes faktiska ålder. "Då börjar fåglar sjunga" läggs in i min spellista direkt.

Vi går några hål på golfbanan, tittar på nya säsongen av "Blown away", löser korsord och spelar något spel igen. Däremellan kommer mina frågor när de poppar upp och scenarion när de gör sig påminda.

Jag processar, bearbetar, läker.

Han tycker ovissheten är jobbig, att inte veta om han får en ny chans eller om jag rent utav bara leker med honom. Jag kan bara upprepa det som ännu är oförändrat - att jag måste läka för att därefter kunna se åt vilket håll jag ser en möjlighet för oss att gå, och tack vare mitt beslut att släppa in honom i mitt liv igen vågar jag påstå att det går så mycket snabbare och bättre än om jag följt mångas uppmaning att helt sonika klippa med honom helt och hållet. Det hade bara varit den enkla vägen för honom men inte för mig. 

Lilltjejen är tillbaka och likaså varannan vecka. Förberedande träning och matcher hela veckan inför Wolksvagen cup i Stockholm till helgen. Imorgon börjar fler trilla tillbaka till jobbet och så sakteliga återgår vi till de vanliga rutinerna.

Nu är jag trött.