Lördagspass i Majorna, budgetlördag med styrelsen och brädspel. Råbiff på Bellora till förrätt som blev middag då vi fick ta tryffelpizzan i kartong och avstjälpning i bilen för att hinna till "Kejsarn av Portugallien" på Stadsteatern. Rördes till tårar av föräldrarnas avsked av dottern och imponerades av faderns långa monolog om kärlek. Hur bär de sig åt för att memorera allting?

Arbete, träning och vardagslyx, mycket av det sistnämnda denna vecka. Men också sorg, förtvivlad sorg.

Beslöt att kolla upp Brors hosta igen som inte velat ge sig. Tyckte också att han gått ned lite i vikt. Denna veterinär tyckte vikten var ok men beslöt att ta blodprov samt röntga lungorna. Bror imponerade på hela personalen med sitt lugna och snälla sätt, gosade och gned sig mot alla och ingen hade varit med om maken till snäll kisse trots den nya och skrämmande miljön. Därför gjorde det extra ont att tvinga honom till nålstick och röntgen men så fick jag till slut svar.

Två åkommor där de inte kunde säkerställa orsaken till hostan men antibiotika skulle testas som ett första steg. Den andra var värre, njursvikt där proverna visade på en kapacitet under tjugofem procent! Trots att veterinären sade att en del katter kunde leva något år, att vi skulle testa med specialfoder för att bromsa försämringen så uppfattade jag ändå brottstycken om beslut och att jag kanske hade någon där hemma att tala med innan han eventuellt skulle få somna in.

Jag bröt ihop. Detta var inget jag hade väntat mig, min fine och snällaste Bror! 

Antibiotikan i tio dagar för hostan och nya prover om en månad för njurarna. Men vad spelar hostan för roll om värdena blivit sämre, vilket de ju enligt veterinären bara kommer att bli, att det nu bara handlar om ett fördröjande? Jag orkar inte fullfölja tanken ens och tårarna rinner av det jag nu ändå vet kommer att ske. Min fine Bror!