Efter gårdagens styrelsemöte åkte vi och lämnade tillbaka Fluffy. Han har visserligen varit supermysig att ha hemma, men nu längtade jag efter en hel natts sömn! Likväl väcktes jag vid femtiden av Mini som inte fattat att luckan nu var upplåst.

 

Har varit en sväng uppe på VAK och mina gamla domäner där jag stötte ihop med några gamla kollegor. Det kändes lite underligt, så fort man glömmer, eller i varje fall jag gör det. Ofta slår det mig vilka superminnen många verkar ha. De minns årtalet de började sin anställning, när de tog studenten, när de bytte anställning eller en viss omorganisation skedde. Vem och varför kommer man ihåg sådant, gör verkligen alla det? Inför nya möten där presentationer förväntas har jag numera en post-it lapp med årtalet uppskrivet då jag började på Volvo och varje gång detta händer känner jag mig outsägligt korkad. Borde man inte komma ihåg större milstolpar i sitt liv? Eller har mina förändringar och händelser i livet varit så ovidkommande att min hjärna inte funnit det värt att spara när i tiden det skedde?

 

Är det ens viktigt att komma ihåg när saker hände? Borde det inte vara viktigare att komma ihåg vad som har hänt? Fast oavsett verkar gemene man komma ihåg bådadelarna - förutom jag. Jag kommer ju inte ens ihåg vad jag gjorde förra helgen.

 

Sitter i mitt egna kontor i ett nästan tomt kontorshus. Vi uppmanades att komma in idag eftersom några höjdare i vår organisation kommit hit från Gent. Man kan ju förstå att när de väl kommer hit för några dagar också vill träffa oss men just min närvaro är nog ganska obetydlig. Jag har i vilket fall inte sett skymten av någon och dessa människor är likväl uppbokade i möten från morgon till kväll oavsett geografisk placering.

 

PI Planeringen är på ingående så jag har matat ut egna mötesinbjudningar. Det är ju ingen gemensam utveckling som mina team jobbar med så det blir att supporta deras individuella planer så gott det går. Regnet smattrar mot fönsterblecken och i eftermiddag är det dags för den regelbundna cellprovtagning igen. Sällan känner man sig väl så utelämnad som när man kommer fram bakom den lilla avskärmningen naken från midjan och nedåt. Man har ju ändå varit uppe i den där stolen några gånger nu men vänjer man sig någonsin? Är jag ordentligt ren, luktar jag?! Hur har de där tafatta tagen med rakhyveln i blindo resulterat egentligen? 

Trots att man vet att de sett och väl luktat allt så är det ju ändå jag som där och då ligger under strålkastarens vita ljus. Men det är liksom mammografin för min egen skull både direkt och indirekt men vad är det bakomliggande syftet egentligen? Att upptäcka cancer i ett tidigt stadium höjer chanserna för överlevnad men det innebär dessutom att man kan undvika kostnader för långtgående vårdbehov samt sjukpenningsutbetalningar, och dessutom eventuellt bortfall av skatteintäkter om den som avlider haft många arbetsföra år kvar.

Så att staten erbjuder dessa undersökningar har nog föga med omtänksamhet kring individens väl och ve att göra utan det är snarare en bonus. Undersökningarna kostar förvisso en hiskelig massa pengar men om den posten inte vägts upp med råge av de andra aspekterna hade dessa kallelser till kontroller försvunnit lika snabbt som man uttalat ordet skatteinbetalare.