Höstlovet är över och Lilltjejen är hos Johan för att komma tillbaka på onsdag då han åker på padelresa till Spanien med Elena. De har verkligen gått all in när det gäller padel och spelar ibland flera gånger per dag. Efter vår utflykt till Kolmården har jag jobbat medan Lilltjejen pysslat, läst och broderat. Jag har fått många varv virkade när vi tillsammans suttit med våra arbeten framför någon film i soffan. Till Alla helgons dag tog jag henne till Kvibergs gigantiska kyrkogård för att uppleva traditionen att tända ljus och minnas de bortgångna. Ronjas har släktingar på Johans sida som har gravar på andra kyrkogårdar och jag har ju ingen alls här nere, men vi hade med oss en kasse med gravljus som vi tände vid gravar som inte hade några. Lilltjejen tyckte det var mysigt och så vackert som bara tända ljus i oändliga rader kan vara. Vi gick också upp i den delen som ligger i skogen och minnesstenarna är just vanliga stenar med inristningar eller enklare låga minnesmärken, oerhört vackert med alla ljus spridda i mörkret. Lilltjejen var så uppslukad med att gå runt och läsa namn, årtal och ibland citat att hon helt glömde bort att hon befann sig i becksvart skog i regnet. Vi avslutade promenaden uppe i minneslunden där ett oräkneligt antal ljus hade tänts.

 

Jag har försökt komma igång med mera regelbunden löpträning igen, vill inte att knät ska hålla på och strula - och så är det ju inte många månader kvar till Göteborgsvarvet! Nästa år ska det banne mig bli av på riktigt och jag ska inte linka fram som en skadeskjuten älg. Tidig morgon eller när höstmörkret hunnit falla tar jag pannlampan och snurrar omkring på Hills golfbana. Inga supersträckor men bättre än ingenting intalar jag mig. Jag måste ju i princip börja från början.

 

Innan jag lämnade Lilltjejen hos Johan gick vi på bio och såg på Flummlarna, den där animerade filmen om djur formade som doughnuts. Innan jag somnade undrade jag mest över hur evolutionen tänkte för att evolutionera fram runda varelser med hål i och Ronja var bland de äldre barnen i salongen. Det hade ju fått hyfsade recensioner och Lilltjejen tyckte den var rätt ok, men mest var det väl för att deras fluffiga munkformade yttre. Som vanligt var ljudvolymen galet hög och när jag väcktes av signalhornet i filmen tror jag håret stod rakt ut på oss allihop. De döda hade vaknat av den signalen!

Då Lilltjejen är hos Johan passar jag på att åka in till kontoret. Det är ingen annan här så egentligen ganska meningslöst, men så fort jag sjunker ned i den välanvända och relativt anspråkslösa kontorsstolen är det värt turen ut hit, sådan skillnad mot min trästol hemmavid! Fick också testa nya lunchrestaurangen Chang som Gustav Trägårdh öppnat i Polestars lokaler där han själv rumsterade omkring och mottog min önskan att ta bort den förhatliga koriandern, denna dödens ört som kan förstöra en hel rätt. Kocken stod precis med händerna fulla att släppa ned i det stekta riset och kunde därmed ta ut en skål till mig innan han förstörde resten.