Nadjas bok vars dotter var hemmasittare var intressant och så väl man kunde identifiera sig till mammans känslor och reaktioner, naturliga och förstående från ett föräldraperspektiv men helt fel för dottern. Sedan kunde jag bara inte få ihop ekvationen kring de oerhörda resurser som krävdes för att till slut lyckas vända skutan, flera år senare. Tydligen kan ju en skola få det att gå ihop rent ekonomiskt men å andra sidan framgick inte vilka andra delar av skolans verksamhet som fick betala. Självklart ska resurserna fördelas så att varje elev kommer till skolan men går det verkligen ihop? En heltidsanställd för en enda elev på en skola där det hundraprocentigt finns många fler med samma behov? 

Än svårare än den finansiellt hopplösa ekvationen finner jag lärarnas tid. Tillgängliga i princip dygnet runt och sådant personligt engagemang, igen för en elev där ytterligare minst tjugofem i dennes klass behöver och har behov av tid. Tänker mig själv där i klassrummet i Stenungsund för tre livstider sedan, om en elev mådde dåligt, var arg eller försvann ur klassrummet, kunde man bara släppa allting för att följa efter och ägna en kvart åt samtal och hjälp? Dag efter dag, vecka efter månad för som sagt en elev? 

Författaren som då arbetade för SVTs Uppdrag granskning och således torde ha ganska bra förutsättningar att ta reda på fakta, hade undersökt möjliga orsaker till den ökade mängden hemmasittare och presenterade två teorier: Inkluderingen som infördes av beslutsfattarna med avsikt att alla elever skulle inkluderas i vanliga klasser, dvs alla små- och specialgrupper skulle bort och elever med särskilda behov inkluderas i vanlig klass. De ekonomiska resurserna nyckelmärktes dock inte utan försvann i andra hål. 

Vid min skola hade de behållit en liten grupp men vissa ämnen skulle utföras i helklass. En elevassistent hade de att tillgå så följdaktligen hamnade alla fem i min klass. Vilket jobb hon gjorde! Det var mitt första lärarår och illa var jag förberedd för de behov dessa elever hade som innefattade hela spektrat av de relativt nya diagnoserna av damp, ADHD, Ashberger och så vidare. Jag fokuserade på min huvudklass samt ordnade anpassade uppgifter till specialeleverna, men de var för dem som grupp och inte individer. 

Hade jag varit äldre med mer erfarenhet och rutin hade jag säkert kunnat hantera det på bättre sätt, framför allt tidsmässigt men likväl inte för att det skulle kännas tillräckligt för mig personligen och således också en anledning till att jag efter några år inte orkade längre. Jag engagerade mig och ville för mycket.

Författarens andra teori gällande inte bara hemmasittare utan den ökade psykiska ohälsan hos unga, eller kanske man skulle säga de teorier som forskare och studier hon tagit del av framställt var de sociala medierna.  Behov och förväntan att bli godkänd av inte bara den närmsta kretsen utan praktiskt taget hela världen. Dessa hade ju knappt fått sitt stora genomslag när jag var lärare och när jag nu är så mycket äldre och förhoppningsvis något klokare av erfarenhet undrar jag ibland hur min lärarroll skulle se ut om jag återvände. Det är ju ett fantastiskt roligt och givande arbete!

Så en tänkvärd och nyttig bok som gav mig större behållning än jag trodde.