För ovanlighetens skull planterade jag mig på övervåningen med min virkning medan jag plöjde filmer jag redan sett, lite som att läsa om en bok är det enkelt och avslappnande medan man räknar maskor. Plutt gjorde mig sällskap intill på den första filten medan Tusse och Perelli var självklara delfinalsvinnare till melodifestivalen. Man kan inte annat än bli ödmjuk och vansinnigt imponerad av nittonårige Tusse. Vad hade jag själv åstadkommit när jag var i den åldern? Inget, absolut nada. 

Filten växte sakteliga varv efter varv tills kvällen fick vara slut och handleden värkte. Kommit en bra bit in på andra färgen och älskar att se mönstret träda fram. 

Jag kom mig ju förresten ut och sprang där den dagen, faktiskt inte tuggat asfalt sedan jag upptäckte tjusningen med att springa i skogen istället. Lika jobbigt som jag föreställt mig - alltid bra med låga förväntningar så tog det i snigeltempo en kortare runda på fem kilometer. Kändes onödigt att mörda den spirande löparlusten.

Överlevde med tillfredsställelsen som belöning och faktiskt inga känningar i vare sig knä eller benhinnor. Kanske ska tacka snigeltempot för det...