Jag gillade ju Anders Hansens sommarprat och därav testade jag hans bok Depphjärnan. Intressant och lättlyssnad då han uttrycker sig tydligt och pedagogiskt. Eftersom han grundar sina slutsatser och teorier på vetenskap och forskning känns hans argument trovärdiga och relevanta, och jag kan bara konstatera hur tur jag har som varken drabbats av ångest eller depression - närmast stick i stäv mot vad jag som biologisk varelse enligt Anders är programmerad att bli någon gång i livet.

 

Testade sedan Dag Öhrlunds deckarserie där jag finner hans huvudperson lite svårdefinierad. Ett inskränkt och egoistiskt svin som författaren ändå försöker framställa som godhjärtad. Hans positiva handlingar går inte ihop med de negativa egenskaperna och handlingarna är liksom Pascal Engmans lite väl tillrättalagda och föga trovärdiga.

Han brer på för mycket av olika scenarion för att driva sin karaktär till sin spets exempelvis genom att låta den homofobiske och rasistiske Evert få inte bara en bisexuell invandrardotter till kollega utan en andra som är homosexuell och som också senare ersätts av en bigamist vegan. Författaren verkar ha en konstig föreställning om hur det är att äga katter och snedvriden syn på olika sexuella preferenser.

Från att ha varit på en nivå av att roat skaka på huvudet är han nu mest en irriterande och barnslig gubbe med storhetsvansinne. Men nu är jag nästan klar med näst sista delen så tänker att jag får slutföra den.