För några veckor sedan var jag ute och lubbade i shorts och ärmlöst. Idag med vintertightsen nedtill och dubbelt långärmat under skaljackan klarade jag mig ok medan Lilltjejen tränade fotboll. Lufsade ihop milen i nordanvinden och välsignade täckjackan jag lämnat i bilen för att överleva sista väntan vid planen. 

Besökte Torslanda och PVD för att testa prototyper av klimatreglage. Min frustration var svår att missa över touchskärmen som tagit över centerstacken. Fullkomligt idiotiskt att pick-dutta på en skärm två-tre gånger för att ändra temperaturen eller slå på rattvärmen när våra äldre modeller hanterar det med en knapptryckning eller vridreglage som man lokaliserar utan att behöva släppa blicken från vägen. Och hur snyggt är det med en blank skärm full med fingeravtryck? Snacka om hajpat.

Såg en Program board som såg liiite annorlunda ut än vår! Alla lappar som försvinner bort i periferin är team! Vi har sex i vår produktarea... visserligen inkluderas externa och interna team i den kilometerlånga raddan men alla gula är inom deras ART. Vågar knappt tänka på hur deras PI planeringar ser ut, vilket ger en bra övergång till ämnet gråa hår.

Det är väl nu ett rätt bra tag som jag kunnat stoltsera med de grå tinningarnas charm, eller är det bara applicerbart på manfolk? Tänker jag på det faktum att jag om mindre än två år är närmare femtio än fyrtio så är det skrik-emojin som närmast illustrerar känslan. Mitt förlorade hårpigment bekommer mig dock inte alls utan finner det faktiskt ganska fint. Jag har aldrig ansett att gråa hår är fult eller tyckt att gråhåriga ser sämre ut eller nödvändigtvis är att likställa med att ha ena foten över ålderdomshemmets tröskel. Ska jag försöka sätta känslor på det är det närmaste jag kan finna ordet trygghet. Den där tryggheten som endast kan uppnås av de erfarenheter som tiden i form av livet ger. 

Om personen sedan de facto är trygg i sig är ju en annan fråga men det är i vilket fall vad jag främst förknippar med de olika graderna av grå. Med stigande känsla att trassla in mig allt mer i vinkelvolten anser jag ju inte att vi gråhåriga är trygga med oss själva och allt vi gör. Alla oavsett färg på toppen täcker nog hela skalan i alla otaliga delar som ens tillvaro består av.

Det är kanske mer så enkelt att så som rödhåriga kan tillskrivas häftigare temperament, har jag tillskrivit de grå just...trygghet. 

Vinden dånar och min trötta lekamen njuter av sin plats mellan lakanen. Bror och Mini tryckta mot min sida och världens finaste Lilltjej avslutade dagen med Musse och Helium. Helgen står för dörren.