Söndag
Idiotin som spridits från Stockholm och Malmö med urartade demonstrationer påminner mig ännu en gång varför jag föredrar katter framför människor. Vi förtjänar att ha ihjäl varandra, låta det största problemet på planeten ta ihjäl sig självt.
Jag skäms för den människa jag är och den värld jag låter min Lilltjej växa upp i. Om jag låter min cynism och negativa nål passera max kan jag nästan våndas över att ha satt detta oskyldiga underbarn till världen med alla de risker och elände den
består av. Dagens vardagsgöromål blir en sådan kontrast, ett nästan löjligt skådespel av det normala och inser att det bara är så det är - och alltid har varit.
Bevis på människans förmåga att förstöra, förbruka och missbruka pågår hela tiden i alla tänkbara och otänkbara former med en ständigt urskuldande anledning. Alla är offer ingen är förövare. Vi rycker på axlarna eller förfasas men är likväl mest måna
om att bibehålla vår egna trygga vardag, för vad annat kan vi göra? Alltid vi och dom, jag eller alla andra.
Jag läste ut en av Viveca Stens böcker som jag påbörjat under dagen och surfade in på nyhetssidorna som jag brukar innan jag lägger ifrån mig fånen för kvällen. Att jag aldrig lär mig.
Medan somliga människor passade på att nyttja den för tillfället gällande ursäkten att
förstöra för andra, förflöt min söndag precis som vanligt. Eller kanske något mera produktivt än vad de brukar då jag fått nästan tio timmars sömn. Ryggen var dock inte det minsta lycklig över de extra timmarna i horisontalläge.
Knivar i dess nedre del är en passande beskrivning, fy bubblan. Valet att söndagsmorgonen till ära ligga kvar och dra sig var inte ens ett alternativ.
Kommentarer
Trackback
