Servicekillen kom direkt från Danmark så förstod ungefär vart fjärde ord han sade. Googlingen och supportsamtalet bekräftades då det bara var en packning som behövde bytas - en betydligt lägre kostnad än att köpa en helt ny maskin. 

Erbjöds en ny tjänst i samband med pågående omorganisation, accepterade och fick genomföra ett Korn Ferry test samt uppföljande intervju. Tyckte det var riktigt jäkla svårt men kändes ändå ganska hyfsat. När jag idag fick negativt besked finner jag mig otroligt besviken. Motiveringen var att jag inte verkade vilja tillräckligt, att lönen verkade vara främsta drivkraften. Måste det ena utesluta det andra? Att jag inte frågade mycket om själva tjänsten var min inställning att det löser sig längs vägen, ungefär som jag oftast hanterat de utmaningar jag ställts inför. Likaså var min uppfattning att tjänsten också var såpass i sin linda att inte mycket konkret var på plats.

Två initiala ögonblick omnämndes lönefrågan och resterande nittio procent ägnades åt de "mjuka" värdena, hur man brinner för att utveckla människor, se dem motiveras, lyftas och alla de där ordbajsande egenskaperna som är så självklara att jag tydligen inte ansåg att trycka på bajset ännu mera. Hela mitt yrkesliv har jag arbetat med personlig utveckling och motivering i olika former!

En jobbig faktor till detta negativa besked är känslan av att svika det förtroende som gavs mig i erbjudandet. Någon trodde på mig och jag svek. 

Är jag brutalt ärlig mot mig själv kanske jag inte har det fulla drivet till det en sådan roll kräver, eller har detta bara fått mig att tvivla på mig själv och min förmåga? Jag har alltid tagit ett steg tillbaka när erbjudanden öppnats för mig, duckat med det klassiska "inte kan väl jag". Det är ett ganska inbilskt drag som också nedsätter den som visat det förtroendet. Jag tyckte jag denna gång visade på att våga gå emot denna felriktade form av ödmjukhet men uppenbarligen inte tillräckligt när det kom till kritan.

Jag är besviken på mig själv men kan bara försöka dra lärdom av detta och koka ned mina känslor inför denna typ av roll. Är den verkligen något för mig, något jag verkligen vill? Lönen är ofrånkomligen en viktig faktor för mig men tycker inte att det utesluter något annat. Man ska bara ge sjutton i att uttrycka det. Ärlighet varar inte alltid längst...