När Lilltjejen kommit i säng brukar jag gå ned till min egen. Denna gång satte jag mig på utsidan i den sköna kvällen. Det vindar en del men iskylan är äntligen borta och det är ren och riktig sommarkvällstemperatur. Om det inte varit molnigt idag hade det varit nästintill outhärdligt att vistas utomhus, en värme som enligt prognoser ska hänga kvar ända till midsommar.

Från vallen hörs musik med österländska infulenser och omisskännliga ljuden av fotbollsspel i nöjes förtecken. 

Av en slump läste jag på vårt intranät att Covid-19 tester erbjöds till dryga trehundra så lät nyfikenheten råda och bokade en tid. In, stick i fingret, här är papper med förklaring av resultatet som kommer via sms, tack och hej. Det tog inte ens fem minuter från dörr till dörr. Medan jag och bilen rullade genom biltvätten kom resultatet, en enda etta. 

Ett positivt resultat hade egentligen inte gett något annat än en möjlig lättnad i att redan haft smittan utan symptom, men hur är det där med att faktiskt kunna bli sjuk igen? Jag har i vilket fall tydligen klarat mig hittills så får väl vänta på min tur ett tag till.

 

Under morgonens promenad gled tankarna in på Anna-Karin. Till midsommar var det tre år sedan hon dog, är det inte längre ändå? Knappt en handfull gånger sedan dess har hon dykt upp i mina drömmar, alltid sprudlande vacker och energisk. Är det inte konstigt att hon kommer in i min hjärna sådär när jag minst anar? Vi var ju inte nära vänner och kan inte påstå att vi umgicks frekvent precis. Vi hade några stunder där jag bara kunde vara en mottagare för den sorg, frustration och förtvivlan hon kände inför det hon in i det sista kämpade emot. Vi var inte nära vänner men förstod varandra på ett sätt ändå. Knepigt det där.

 

Om en vecka är det midsommarafton. Christer ska fira med sina tjejer så jag funderar på vad jag ska hitta på. Är så enkelt att bara försjunka i en bok, ta en golfrunda, ett löppass och bara vara. Det är jag i ett nötskal, samtidigt som jag också känner för att unna mig något, att vara jag men någon annanstans. Hade ett-till-ett samtal med min chef idag och än en gång diskuterade vi kring hur liten risken är att vi scrum masters och jag skulle få sparken i höst. Han lade också ut en fråga om intresse kring ett erbjudande om roll som inte har mer underlag än de spekulationer alla försöker föra just nu. Jag försöker anamma det jag uppmuntrats till men varit dålig på: Att tacka och ta emot de dörrar som öppnas för mig - så jag sade ja till intresse för något som inte har någon som helst form elller substans ännu, eller kanske ens blir. 

I vilket fall överväger jag att låta min ekonomiska försiktighet stå åt sidan för en dag, kanske tankarna på Anna-Karin spelar in eftersom jag fick idén först idag.