För några veckor sedan plöjde jag "Love is blind" på Netflix. Kort och gott ett gäng singeltjejer och killar som dejtar utan att kunna se varandra. Om tycke uppstår inom en viss tid friar man och får så ses på riktigt, tillbringa tid tillsammans på exotisk semesterort för att sedan gifta sig - om viljan ännu finns.

Jag kunde himla ögonen till insidan av skalpen och fnysa mig blå men samtidigt också gilla konceptet, försöket att koppla bort ytan. Den fick de ju ändå sedan med utmaningen att koppla ihop personligheten de lärt känna med den utsida som omöjligen kunnat uppfylla föreställningen. 

Naturligtvis ska vi som publik ha sin del av drama vilket det ofrånkomligen blir i produktioner som dessa men tack och lov inte på den nivå som exempelvis "Paradise hotel" eller "Ex on the beach" och allt vad de heter antagligen har. Några bröt upp, några gifte sig och förblev det åtminstone fram till den ofrånkomliga "återföreningen".

 

Under en virtuell fika med mina team nämnde jag att jag sett denna serie och fick dra en kort summering. Knappt hade jag hunnit färdigt förrän de skrattande utbrast "Its just like an arranged marriage!" Jag har ju fått en inblick i indiernas avancerade procedurer kring arrangerade äktenskap som ännu förekommer i stor utsträckning även om så kallade "love marriages" ökar. Bland mina gifta kollegor är det en blandning, en del arrangerade och en del av kärlek. Otroligt fashinerande att höra om de arrangerade som är mer flexibla och mycket mer avancerade än mina initiala fördomar. En jättefin skildring har frun till en av kollegorna bloggat om här! 

 

Jag har ärligt varit skeptisk till äkta kärlek inom arrangerade äktenskap men har kommit att inse att dessa kanske har just de bästa förutsättningarna att kunna uppnå det. Det kräver en öppenhet och inställning som vårt västerländska kulturella arv inte gett förutsättningar att förstå eller klara av. Där går båda parter in med en respekt för varandra som jag tror bara kan uppnås under just de speciella förhållandena. Nu börjar den västerländska synen på relationer och äktenskap influera och accepteras allt mer och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om det. I perspektiv av den likaså ökade jämlikheten där den ensamstående kvinnan blir mer självständig och självförsörjande är det positivt i varje fall. Liknande förändring har ju vår egna kultur och samhällsapparat gått igenom men hur en population på drygt 1,3 miljarder som ligger markant efter på andra områden förändras med detta kan bara framtiden utvisa.