Vädret är vad jag antar är typiskt svenskt med ömsom sol, ömsom regn, kall vind och stekande hett där det är lä. Lika ojämnt är mitt golfspel - frustrerande nog.

Kokade efterlängtad palt och använde kokvattnet till paltbröd innan jag insåg att jag hade en brödform för lite så en sockerkaksform fick rycka in. Varmt och nybakat så gott som bara nybakat bröd kan bli!

Vid den sköna gårdagskvällen gav jag mig ut på ännu en av Sandsjöbackas leder, nappade några blåbär här och där och gav till slut efter för frestelsen och ökade takten. Lite klumpigt med mina vandrarskor men likväl kändes det löjligt bra.

 

När jag nu campat vid två av lederna har löpare passerat tidigt och sent, och det har sett så himla härligt ut! Kollegor har pratat varmt om trailrunning, kollegor som tröttnat på att nöta asfalt och jag har själv börjat känna detsamma. Visserligen avskyr jag uppförsbackar och alltid föredragit minsta motståndets lag - platt och slät asfalt. Knäna har ju bråkat och mina rundor som jag också promenerar känns uttjatade. På den mycket fjärran tid jag orienterade tyckte jag ju mycket om känslan att springa i skogen, förutom den som oroade sig för att springa vilse. Och när jag med skidklubben var på träningsläger i fjällen tillhörde jag visserligen de som gnällde mest över att måsta springa, men att klafsa genom myrhål och slingriga stigar var en speciell känsla.

Nu är det inte sankmark och obanad terräng jag suktar efter utan väl markerade stigar med minimal risk att hamna vilse. När jag igår kväll hade lagt mig framför Civ6 med kvällssolen ännu tillgänglig ville jag bara ut igen! Googlat skor efter bra rabatterade alternativ, för att lubba med mina släta vanliga löparskor känns dumdristigt inte bara för vrister och knän utan hela min lekamen som helhet. Leriga stenpartier och våta rötter kan vara nog så luriga med vandrarkängor i promenadtempo så när man dessutom ska lubba över sådana vill denna tant inte riskera lårbenshalsen. Vill ut igen!