Själv känner jag mer för att stänga in mig i en kokong gjord av egoism och självömkan, melodramatiskt ombunden av offerkoftegarn. Självföraktet över att jag ens har mage att tillåta något sådant brukar dra mig tillbaka illa kvickt men tills dess är självförtroendet ungefär i nivå med en skalbagge. Eller den parasiterande lusen på skalbaggen, helt utan syfte eller mening i denna värld. 

Att känna sig värdelös är bara förnamnet, att vilja vara ensam men ändå känna sig ensam. Att tillvaron är tom och meningslös med den frustrerande vissheten att den inte är det. Över allt man har men inte får, allt man vill men inte kan. Att inte bara kunna vara nöjd och glad.

Är det ok att tycka synd om sig själv ibland? 

Bara att skriva detta får det att lätta något. Hade jag haft de där väninnorna hade de nu ombetts att gå och så hade jag haft disk och chipssmulor att städa undan. Så mycket enklare det är att skriva...