För ovanlighetens skull i soffan - under två filtar. Hurves och känner mig ömsom rastlös och ömsom seg och trött. I hörnet skymtar den förtvinade ambitionen. Vad var min gissning där i maj, några månader var det inte? Fredskallorna bakom mig ser inte mycket bättre ut. Att bara vattna när de slokar duger uppenbarligen inte för de otacksamma jäklarna.

Har ännu inte kommit på vad jag ska sätta på väggen. Tavla, tavlor, foton, tavlor och foton? Blöh.

Resterande veckan gick i lika rasande tempo som den började. Men när jag nu halvsitter här och känner mig slut av jobbet har jag ändå svårt att säga vad jag egentligen gjort. Servat mina team? Samtidigt som det blir en lättnad när den nye Scrum mastern kommer och avlastar blir det också jobbigt att släppa kontrollen, och vilket team ska jag lämna ifrån mig? De är ju alla mina barn, vi har påbörjat denna Scrum-resa tillsammans, för dem alla nya för varandra, på företaget och till och med i landet! 

Lilltjejen har varit på kalas och jag hade en ambition att ge mig ut och springa. Det kändes så bra i kroppen när jag hann tugga nio kilometer igår men ambitionen svek och tröttheten vann. Ny chans imorgon när hon ska på kalas igen!