Jag brukar ju passa på att snöra på mig löparskorna medan Lilltjejen är på sina aktiviteter. När vi stod redo i hallen idag, hon med fotbolls- och jag i löparmundering sade hon sorgset att varken jag eller pappa tittade på medan hon tränade till skillnad mot alla andras föräldrar. Det nöp tag i mammasjälen och följde med ut i den tiogradiga aftonen. Efter tre hundra meter och mentala klipp av en vuxen Ronja som minns en stöttande och närvarande förälder, halverade jag rundan, bytte de svettiga kläderna till överdragsbyxor, torrt underställ, fleece, vindjacka och vantar och var på plats vid planen för sista halvtimmen. Det var en till förälder där. Och min löparsvett frös till is på ungefär fem sekunder. Ungskrutten hade inte ens hyfs att se lite glad ut över mitt uppdykande men mammasjälen fick ro.

Småtjejerna flamsade hysteriskt vilket antagligen höll deras värme uppe medan jag och morsa två huttrade och skakade på huvudet åt tränarduons tålamod.