Grumpy cat och jag

(null)
Tre kvällar senare och Lilltjejens Lego är nu nedmonterat och förpassat in under hennes säng igen, allt utom Boost som fick hänga kvar och nu plirar mot mig från tv-bänken. Notera den tomma krukan där bananplantan förtvinade. Tror jag såg något trevande skott för någon vecka sedan men eftersom jag kom på det just nu lär inte mycket finnas kvar. Den jag fick av Christer börjar se lite ledsen ut och den springer jag ändå förbi dagligen så vatten får den i alla fall någon gång ibland.
Fick också upp några tavlor till slut, de flesta av akvarellerna jag fått av farbror Erland. Känns bra och trevligt att ha dem uppe och två av hans alster är från barndomens sommarstuga.

På söndag är det första advent vilket är helt galet. På utsidan härskar mörkret och regnet. Lilltjejen hade Pokemondräkten i skolan idag, att bara kunna kliva ur som tur var då hon halkade i lervälling och dräkten således såg ut som den rullats däri. Jisses som den och skorna såg ut!
Julgrejerna är nedkonkade från vinden och planeras att installeras i helgen. Jag är ju ingen julfantast men ser fram emot att julpynta här för första gången ordentligt eftersom Nina med familj kommer ner och firar med oss. Det ska bli jättemysigt! Riktigt nöjd att jag dessutom fixat de flesta julklapparna redan.

Känner mig nu dock seg och omotiverad, retlig, grinig och sådär allmänt bara bläh som man kan bli ibland. 
Har inte kunnat undgå rubrikerna om Zlatans köp av delar av Hammarby och efterföljande påhopp från "svikna" puckon. Det säger ju en del om hjärnkapaciteten hos dessa "fotbollsfans". Skulle Zlatan liksom vara skyldig dem något? Blir så trött på människors ständiga bevis på dumhet och girighet. Då är det skönt med ljusglimtar där Zlatans vandaliserade staty efter sanering istället tapetserats med hjärtan - och klipp i mitt FB flöde som visar djurräddningar samt sådana där mat- och bak-klipp som går i turbofart och ser löjligt gott och enkelt ut. 

En medarbetare har en jäkligt tuff livssituation som jag fått ta del av. Det har blivit flera samtal och framtiden är oviss. Ständigt påminns man om hur ödmjuk man ska vara för sin tillvaro men också hur ens val är så viktiga, hur man väljer att spela med de kort man fått sig tilldelade - med oväntade jokrar och plötsliga dåliga odds. Jag kan halvligga här och grumsa över pms-relaterade ickefrågor och ändå förstå och uppskatta hur lyckligt lottad jag är. Jag skulle behöva ett löppass, känner att det hade lett min sinnesstämning till hundraåttiograderssväng. Men när jag nu istället är lat och haft något dålig ursäkt kring att inte lämna Lilltjejen ensam får jag skylla mig själv. Ja, jag kan bli riktigt trött på mig själv också emellanåt. Gissar att det är vid de här tillfällena som chokladen brukar komma fram...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0