Fick en vänförfrågan på FB som visade sig vara en kusin. Då pappa hade elva (tolv?) syskon innebär det ett tjugotal vad-jag-vet kusiner, och då han var yngst i syskonskaran och jag således yngst bland deras avkommor har jag närmast obefintlig koll på dem. Släktsammanhållning har aldrig varit min starka sida, jag som knappt klarar av att hålla kontakten med de jag vill hålla kontakten med.

I vilket fall visade det sig att denna kusin är från min näst äldsta farbror Gunnar och som bor utanför Sävsjö. Och så bara för att jag kan vara så spontan och ogenomtänkt som jag kan vara ibland, blev en öppen inbjudan till tillgänglig gäststuga ett varför inte i min hjärna, så nu är vi här! Jag överrumplade alltså min introverta sida som grumsade över ofrånkomligt och förväntat umgänge till det positiva med att kunna göra just en sådan här oplanerad grej under en oplanerad del av semesterperioden med Lilltjejen.

Hon är dessutom förtjust över att hälsa på en av mina kusiner. Släkt på min sida har ju liksom aldrig existerat för henne, förutom kära moster med familj. Hon vet ju bara att mormor och morfar dog innan hon fanns för att de "drack för mycket alkohol". Inga försköningar här inte.

Jag skriver om detta stycke flera gånger i mina försök att finna ett sammanfattande ord på känslan i att träffa min kusin. Jag minns samma känsla för många år sedan då jag tillsammans med Johan och hans föräldrar träffade kusin John för första gången som vuxen. 

Den är inte överväldigande, den är inte sprudlande eller lycksalig. Snarare som en subtil och överraskande känsla jag närmast och ändå otillfredsställande kan kalla häftig. Det där att vi faktiskt är släkt. Kusiner. Samtidigt tvärtemot den subtila glädjen, djävulen som sitter på ens andra axel och viskar att det inte är en riktig kusin. Vi delar inte en tillstymmelse till gemensam genpool. Jag är liksom en fusk-kusin.

Dessa viskningar har aldrig förekommit gällande Lillstrumpan, min syster alltså och jag kan bara gissa att det beror på att vi vuxit upp tillsammans, att hon alltid funnits där och tja, varit min syster. En del familjer har tajta band där också kusiner växer upp mer eller mindre tillsammans, så kanske jag känt annorlunda om så varit fallet för oss. Men åldersskillnaden var för stor när jag växte upp, och kontaktenfrekvensen var inte där heller. De kusiner man träffade var ju så gott som vuxna så det fanns liksom inget utbyte eller relation att bygga upp så som jämnåriga kan göra.

Nåväl, summa summarum är jag glad att jag accepterade denna inbjudan och nu ligger jag alltså här i det furupanelklädda sovrummet med en förtjust Lilltjej i intilliggande rummets våningssäng.

Kusinen och frun föder upp apporthundar, Flatcoated retriever och Golden retriever så de har två av varje, plus två katter. Till gården hör fiskevatten som vi testade innan kvällen och verkar lovande. Jag fick ett napp på första kastet innan abborrarna genomskådade oss. Med ett drag fastsatt i botten upptäckte jag att mina lekande blev kvar i fiskelådorna hemma så måste hitta en fiskebutik imorgon. Dessutom vill Lilltjejen testa på att meta så får fixa flöte och dom tillbehören också - såvida de också säljer maggot. Jag fixar inte att trä på mask på kroken... som barn gick det bra ett tag, sedan fick Jenny ta över! Små maggots med sin begränsade rörlighet och icke slingerslemmiga kropp känns i tanken åtmindstone möjlig.

Vi börjar dock morgondagen med att testa ortens Boda Borg!