En sån dag
Reflekterade över det trevliga faktum att det var ljust när jag körde till jobbet. Det räckte dock inte för att lägga lock på mitt dåliga humör. Under gårdagens workshop ville ledaren lägga ett möte med mig för att hjälpa mig med de frågor jag hade.
Kände verkligen inte för det, så på motorvägen mot Gamlestaden idag insåg jag att en fråga från ledaren under dagen skulle resultera i det ofiltrerade svaret "Ursäkta men orkar inte med dig just nu!" Pedagogen inom mig vrider sig i våndor över
hur vår agila transformation hanteras. Jag har ju som sagt haft turen att gå två kurser kring detta men kämpar för att hänga med. Hur ska det då gå för de som inte har några som helst förkunskaper? Deltagare förstår inte bara för att de till slut svarar jakande
efter ledaren upprepat med högre röst: "Do you understand!?"
Kunde inte låta bli att ge lite återkoppling i en paus, då jag tidigare hunnit få snabb återkoppling från andra - som senare också lämnade. När vi så fortsätter lyfter ledaren "kritiken" hen fått och både pekar och hänvisar till mig och säger sig ska
försöka tillmötesgå detta. Jag hade inga problem att pekas ut som gnällspik, framför allt inte när teamleadaren efteråt håller med. Men är man då en kvalitativ, med saftigt arvode, utbildare?
Visst är vi alla olika, likaså på det sätt vi lär oss och tillgodogör ny information, så säkert fanns deltagare som hängde med och förstod. Men gissar att dessa mest har en förmåga att filtrera och se rakt igenom alla de omvägar och omständiga sätt
fram till kärnpunkten som jag anser ledaren tillämpade. En del behöver inte förankring till processerna eller ramverket, de kan uppfatta dem utifrån det oidentifierbara (makalöst!) medan jag föredrar det tydliga att utgå ifrån.
Spännande också med ett möte idag där ingen av oss hade en susning om vad som var syftet. Vi hade en titel på inbjudan, men vad innebar det? Vad förväntades av oss? Som jag därefter skrev till team ledaren uppfattade jag mötet som en samling av "old time dairy
farmers, bunched together to build a space satellite."
Tog mitt dåliga humör ut i det strålande härliga vårvädret för några äckligt tunga kilometrar. Till och med kroppen motarbetade mig. Gruffade, grymtade och fortsatte tycka allmänt synd om mig själv under eftermiddagen tills jag insåg
att det var pms-tider. Då blev jag genast lite snällare mot mig själv genom att tillåta mig vara ett sämre jag, att det helt sonika är en sådan dag och det får lov att vara ok ibland. Som tur var har jag gulliga kollegor som är så överseende.
Konstigt där hur hormonerna kan påverka. Det är många månader jag reflekterat över min förändrade sinnesstämning som blir så markant lägre att jag inte känner igen mig själv, rent av ogillar mig själv - och min omgivning. Sedan har jag kollat kalendern
och fattat.
Kommentarer
Trackback
