Julperiod på jobbet med detta årets många klämdagar innebär att det är klent med folk på jobbet. Än färre på konsultsidan där det är helt stopp förutom för de mest kritiska funktioner, i vårt fall support. Det innebär att mina team som endast sysslar med utveckling är på ofrivililig semester, och jag som Scrum master med andra ord inte har några team att serva. Så jag jobbar eftersom jag vill spara mina semesterdagar, men kan egentligen inte göra mycket vettigt arbete.

 

Ringde och grattade Jenny, vårt årliga samtal där man i vanlig ordning kände den där varma trygga känslan av hennes hemtama dialekt med allt vad den representerar, samt konstateranden att våra år endast är på papperet. Hon övningsskör med Arvid och tvillingtjejerna är tonåringar!

Medan jag var varm i kläderna ringde jag ännu ett samtal till en gammal vän, men det avslutades med en frusterrad och lite ledsen känsla i magtrakten. Han är engagerad i en organisation som kallar sig "De Fria", vilkas citat: "Förhoppning är att en upplyst och medveten befolkning förstår behovet av och väljer att genomföra en bankreform, som gör oss av med storbankernas kontroll över våra pengar och deras samhällsdestruktiva inflytande över ekonomin och politiken."

 

Jag har inte läst in mig mera än så, hans många inlägg om detta som han delade på FB blockerade jag till slut så jag har inga riktiga sakargument till varför jag stänger dörren annat än att jag gör det på samma sätt som jag till slut blockerade en annan bekants många socialdemokratiska inlägg. Det är som Jehovas vittnen som tränger sig på i min virtuella dörröppning och jag säger tack, men nej tack. Jag försökte förstå hans personliga vinning i detta engagemang, på samma sätt som jag kan försöka att förstå exempelvis en fotbollssupporters för mig orimliga engagemang. Jag har aldrig brunnit så starkt för något, aldrig varit uppfylld av en övertygelse, ideologi eller verksamhet. Jag tycker liksom att jag har tillräckligt med att, tja, leva och se till att min tillvaro är trygg och tillfredsställande.

 

Alla de människor som brinner för något, ägnar tid och till och med pengar för om det så är hobby, förening eller ideologi kan jag beundra, imponeras och fashineras av, men också tycka synd om. De fall av människor som blir sin övertygelse, där man undrar vad som skulle hända dem om de plötsligt inte hade detta något som de byggt hela sitt liv kring. Det finns hela spektrumet naturligtvis. Grejen är att det är fullkomligt fine med mig, många gör otroligt bra saker med sina övertygelser och mål, men när de prompt vill involvera mig i det hela, övertyga mig om att bli en av dem - då sätter jag mig på bakhasorna. Barnsligt trots? Kanske. Men när argumenten framställs att den som försöker övertyga säger sig veta mer och vad som är rätt, menar man inte indirekt att en annan då har fel och är oupplyst? Eller lurad som de frekvent uttalar. Det kanske skulle väcka nyfikenhet hos de flesta, en vilja att veta mera och tja, det som denna organisation faktiskt säger sig vilja uppnå. Men jag blir endast frusterad och nästan förolämpad när min uttalan att inte vara intresserad endast verkar trigga fler argument och vad som nästan kan uppfattas som medlidande kring ens självförnekande inställning. 

 

Jag är inte intresserad av politiska partiers argument för att anamma just dem. Inte heller "oberoende", religiösa, djurrättsliga, miljövurmande eller andra av de många inriktningar som människor brinner för. Många åstadkommer som sagt mycket bra saker och all heder till dem, många ger människor en mening med tillvaron, en tillhörighet, en gemenskap och ett mål. Jag har inget behov eller vilja av att vara del av något sådant. Vi alla väljer vad vi lägger vår tid och vårt liv på, eller ja, i denna delen av världen har i varje fall de flesta av oss den lyckliga möjligheten att faktiskt välja. Så då väljer jag att säga tack men nej tack och jag vet var ni finns utifall behovet skulle uppstå. Då kan ju ni välja att stänga dörren i "skyll-dig-själv" anda, och tja, man får ju leva med de val man gör i livet, eller hur?