Kartongerna är slut men det mesta är packat så vete tusan om jag införskaffar några fler. Tänker att man kan packa upp några direkt i nya hemmet för att fånga upp det sista i gamla. Det känns...konstigt. Jag har alltid liksom haft ett syfte med alla mina flyttar. Flytt på grund av jobb, flytta ihop, flytta isär, inte flytt bara för att liksom. Vill jag verkligen bo på två plan? Och planlösningen är onekligen bättre där jag nu är. Lite sent att ångra sig dock och det gör jag faktiskt inte men jag kan inte påstå att jag hoppar av iver att boa in mig på ny plats ännu en gång. Jo, ibland ser jag fram emot det men oftast känns det bara overkligt och ser mest fram emot att ta över nycklarna för att kunna sätta igång och göra verklighet av det hela. 

 

Tänker tillbaka till flytten från Olofstorp och hur fruktansvärt ensam jag kände mig. Samtidigt var det också en känsla av tillfredsställelse och symbolvärde i att jag var just ensam, på egna ben och klarade mig själv, att jag hade tagit tag i min situation och gjort något åt det. 

På något sätt känner jag mig ensam nu också trots att jag denna gång både vågat be om samt ta emot hjälp. Det är jag och Lilltjejen mot världen. Det är inte den kompletta familj jag en gång trodde mig ha och det gör fortfarande ont ibland. Livet blir sällan som man tänkt men det kan bli bra ändå, bara på ett annat sätt.