Ännu en kollega går i pension, efter mer än 27 år på företaget! Två tårtbitar senare konstaterar jag att det hade räckt med en. Dessutom att ceremonier av detta slag verkligen är något jag själv undanber mig. Fy sjutton för att stå där i blickfånget och vara föremål för sammankomst. Igen det förunderliga i hur olika vi människor är där somliga ser det som höjden av lycka och bjuder in till öppet hus och festligheter så fort tillfälle ges, medan andra så som undertecknad betecknar det som ren och skär mardröm. Nej, ge mig ett rum på ett spa för mig och min hamsterboll där de enda jag behöver konversera är betald personal. Ett firande av pension av detta slag, fy bubblan vad jobbigt och stort nej tack! Man borde väl ha möjlighet att undanbe sig den dag det är dags?