Lilltjejen har somnat med Lilla Grå vid fotänden. Jag har en föraning att det kan vara för sista gången. Lilla Grå är sjuk och bara sista två dagarna har det gått väldigt fort.

Förra veckan märkte jag att hon började kissa utanför lådan. Hon klev in men inte hela vägen så det hamnade på kanten och ut. Mot slutet av veckan satte hon sig helt sonika utanför. Jag köpte helt ny låda och bytte sanden men när jag nu ser hur hon mår var det uppenbarligen inte ett uttryck av missnöje över något som katter annars kan ta till. Sedan igår har hon inte kunnat hålla tätt utan det kommer innan hon ens hunnit sätta sig till rätta. Detta plus att hon nu bara dricker väldigt mycket lutar åt njurarna. Veterinären trodde på det eller diabetes när jag ringde för att boka tid. 

Nedre bilden från i måndags var hon som vanligt, förutom kissandet på golvet. Övre bilden från nu ikväll och hon droppade en droppe där hon stod. Tog lång tid innan hon till slut lade sig vid fotänden och beter sig på så sätt att jag fruktar men nästan hoppas hon somnar in under natten, där ihoprullad intill Ronja. Om inte har vi tiden hos veterinären imorgon och är rädd att dagen kommer att avslutas med en begravning. Har försökt förbereda Lilltjejen på det värsta och hon blir förstås förtvivlad - för att tårfyllt säga att vi måste skaffa en ny katt.

"-Mamma, om vi måste göra det där, anmäla eller vad det nu hette med Lilla Grå. Då vill jag ha en ny katt."

"-Avliva älskling, och du vill bara ha en kattunge."

Annars har första halvan av veckan förflutit som vanligt. Fick en hög av skolväskor och gympapåsar att ta hand om då avkomman promenerade hem från skolan med två kompisar. Än så länge tycker de att det är höjden av lycka. Mindre lycka och världens tråkigaste morsa när hon inte fick ta med sig kompisarna hem dagen efter också. Som tur var är hon inte långsint och framme vid bilen var allt om inte förlåtet så accepterat.

Bävar lite för morgondagen samtidigt som Lilla Grå måste få somna in. Hon mår absolut inte bra. Känner mig konstigt nog inte så känslomässig, till skillnad från då Maja och Fia gick bort. Kanske tar Lilltjejens känslor över, kanske tvingar jag mig samman inför henne, där jag egentligen inte vill eftersom jag vill att hon ska förstå att det är ok att vara rädd, orolig och att sörja. Kanske för att jag inte haft lika många år med Lilla Grå så som de andra. Tror dock att känslorna kommer när faktum väl sjunker in. Stackars Lilla Grå!