Isabella är ganska kort för sin ålder och Lilltjejen lång och med tanke på att hennes fossingar växer så ännu en uppsättning skor måste köpas inför vintern kan det vara troligt att hon slutar som en lång tjej. De fick promenera till skolan på egen hand för första gången, mycket spännande! Lilltjejen håller i sin burk med yogurt. De ska ha frukt till för- och eftermiddagen vilket tydligen utökats till att få vara grönsaker eller yogurt också. Jag tycker det är rätt mysigt att fixa iordning en fruktsallad eller de små burkarna med yogurt och flingor. Älskar den gångna säsongen som möjliggör jordgubbar och inte reflekterat över aspekten att skolan är sagd att inte ska kosta. Därmed är det nog inget tvång att skicka med ungarna något, men visst är det svårt att låta bli? Och visst måste det vara tufft för de som lever på sådana marginaler att två frukter per dag måste prioriteras bort. Frukt är ju de facto relativt dyrt och igen är jag så tacksam att kunna ge min Lilltjej det där extra. 

Liksom alla aktiviteter, gymnastiken jag nu sitter och väntar på och fotbollen hon vill prova igen när Balltorp satsar på ett rent flicklag. Simskolan kör igång nu när en ersättningsbassäng är på gång i Åby och hon har uttalat en nyfikenhet för scouterna. Det kostar mycket pengar men tillsammans med Johan kan vi tillgodose det, till och med uppmuntra. Tycker aldrig man får glömma hur bra man har det, att se på sin tillvaro med perspektiv och ödmjukhet. 

Självklart måste också jag göra prioriteringar, jag har inte oändligt med pengar men jag har gott och väl tillräckligt så all eventuell rätt att klaga är en ren skymf mot så många andra. Jag är ensamstående med bostadsrätt som kan ta min Lilltjej på skidsemester och hotellövernattningar, plus egen solsemester. Jag kan handla det vi känner för i mataffären och köpa de där kläderna och grejerna till Ronja som kanske inte alltid är nödvändiga. Vi har det så väldigt bra, det får jag aldrig glömma.

Likaså är vikten att se de glädjeämnen som finns omkring oss.

Får man aldrig klaga då? Klart man får, men visst är det skillnad på att klaga och klaga med bitterhetens meningslösa färg? Var så rädd att hamna där vid separationen, men kanske för att jag sett den på så nära håll ser jag också till att inte hamna där själv. Så meningslöst, så självdestruktivt. Någonstans måste hon ha förstått hur mycket det förstörde för henne och vår relation men var ändå oförmögen att ta sig därifrån. Det blev hennes sätt att leva, en tillvaro hon stimulerade och uppmuntrade. Ett beroende, tätt underbyggt av alkoholen. Så meningslöst, så bortkastat.