Tänkte mig en sväng ut på golfbanan men otydliga regler kring frost och vinterbana gjorde att jag inte vågade utan ställde mig en stund på drivning rangen istället. 

Tog en promenad ute vid Arendal och fann lite nya vägar och vackra platser. Man kan knappt tro att det är mitt ute i ett tungt industriområde där man åt ena hållet har de fantastiska vyerna och åt det andra företagarnas stora byggnader. På helgerna är det ju lugnt här ute och har därför på något sätt blivit lite av ett smultronställe.

Skulle leta tidpunkt för när Gråbröderna kom till oss och bläddrade bakåt i bloggen. Hamnade i det känslomässiga kaoset kring det jag fått reda på och påmindes hur ont det gjorde. Samtidigt var det som att läsa om en annan person och det slog mig hur öppenhjärtligt jag delade med mig av allt som jag kände och upplevde. Det var verkligen mitt sätt att hantera och bearbeta det hela. Mitt sätt att genom en publik blogg markera för mig själv att jag inte hade något att skämmas för, att det handlade om mina känslor, mitt perspektiv och mina tankar. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ha kunnat hantera det på något annat sätt. En del, vilket kanske anses vara det "rätta", öser ur sig och tar hjälp av vänner och närmaste familj. Andra trycker ned det inombords och låter det värka ut, kanske med hjälp av alkohol, kanske genom att begrava sig i arbete. Rasar, skriker och gråter för sig själva, inombords, innanför sina välordnade fasader. Jag hamrade ut mitt innanmäte på tangentbordet och fann en tröst hos den möjliga läsaren som bara genom sin tid att läsa bekräftade mig och mina känslor. Det var allt jag behövde, och det betydde så ofantligt mycket, antagligen lika mycket som den som vänder sig till bästa vännen eller den stöttande föräldern.

Tänker på det där ibland med föräldrar och den självklara roll de har hos så många. Den där fallskärmen, den där trygga grunden de alltid kan vända sig till.

Min sextioåriga kollega berättar om sin dotter som efter en separation letar lägenhet. Hur han och frun belånar huset för att hjälpa henne med den insats som krävs. Jag hör otaliga liknande exempel och det ter sig så självklart - från båda håll. Det är så främmande för mig. Dottern är ju vuxen, ska man ekonomiskt förlita sig på sina föräldrar då? Svaret är självklart. Skulle min vuxna Ronja komma till mig i liknande trångmål skulle jag förstås vilja göra vad jag kunde för att hjälpa henne. Antar jag i varje fall. Men ser jag på andra känns det väldigt fel, är inte det dubbelmoraliskt konstigt? Jag hade aldrig kunnat stå ut med skammen att låna av mina föräldrar, och de hade aldrig undsluppit ett tillfälle att påminna mig om den skulden heller. Jag antar att det är däri skillnaden ligger, att vi aldrig hade någon förbehållslös relation, det där självklara som man ju ska ha, som jag hoppas jag och Lilltjejen kan ha. Det är ju helt upp till mig.