Lilltjejen är galen i enhörningar så när morsan såg dessa kunde hon ju inte låta bli. Ett par neutrala byxor var duktigt av mig tycker jag. Lät faktiskt bli Rainbow dash-diademet som hade både öron och regnbågslugg!

I brist på närvarande pojkvän fick jag istället börja dagen med fem kilometer på bandet, två i roddmaskinen och sju minuter i trappmaskinen. Den är verkligen apjobbig! I trapporna på jobbet flåsar jag som en hund och får alltid kommentaren "Är inte du vältränad?" alternativt "Du jobbar ju som instruktör?" Blir man någonsin tillräckligt vältränad för trappor? Fast kollegorna stegar i och för sig på som det vore ingenting. Hm. Alla har sina svaga punkter och min är uppenbarligen förkärleken till hissar.

Sedan är det bara att inse och dumförklara sig för att man försöker. Blommor dör hos mig. Jag vattnar, hur svårt kan det vara? Varför vill de inte? Ja, jag känner om de är torra eller inte så jag övervattnar inte. Så fort de kommer innanför dörren till mitt hem resignerar de och skrumpnar ihop. Uppfattar de alla förlorade liv som passerat? Känner de det i min andedräkt? Den enda växt som klarat sig och till och med frodats är vad-den-nu-heter som följt med ända från Umeå! Men så räddades den också från soptunnan dit mamma förpassade den under besöket i lägenheten i Tomtebo. Jag tyckte så synd om den oskyldiga växten som så oförtjänat ratades att Niclas i smyg plockade upp den när hon åkt. Vad glad jag blev!

Så kanske är det bara av ren tacksamhet den kämpar sig kvar. Kommer aldrig att kunna göra mig av med den, när flyttade jag till Tomtebo? 1995? Jisses. Mitt längsta samboförhållande med en annan levande organism är med en krukväxt... Ett kärt och mycket uppskattat samboförhållande så tacksamheten är ömsesidig! Från en liten ynklig stängel med fåtal blad har den som sagt både frodats och ynglat av sig. Säkerligen mer om den fått näring och kanske ny jord oftare än...två, tre gånger? Heh. Outsäglig tacksamhet måste det vara.