Min stora lilla tjej, gick till skolan själv för första gången. Hon har gått hem några gånger men nu var det dags att gå dit istället. Messar läraren att hon är på väg och hon är sedan omtänksam och pingar när hon är framme - så hon slapp ett telefonsamtal från nojjig morsa.

Japp, fick lite snö under natten som töade bort under dagen.

Skulle eventuellt ha fått med en av hennes kompisar hem men det blev tre! Fina tjejer allihopa och när de nuförtiden fått en vilja att stänga in sig är det faktiskt rätt lugnt. Hör att det är väldigt mycket pockande på Ronjas uppmärksamhet av vännerna och undrar om det är så beroende på vem man är hemma hos. "Ronja titta här..." "Ronja kom!" "Ronja lyssna här...", Ronja, Ronja hela tiden. Jag skulle bli galen.

När småbattingarna var tillbaka i Lilltjejens rum kokade jag ihop en Egg curry till mig själv. 

Gråkatterna har vågat sig fram igen och pustar lättat i knä och bakom min nacke. Ser själv fram emot att pusta lite efter ännu en galen jobbdag. Ändock galen på ett positivt sätt men lite frustrerande att inte hinna med. Fördelen med barnveckan är i alla fall att man måste koppla bort jobbet och hämta sin telning, fixa middag och tja, fokusera på sin familj istället. På så sätt känns det rätt skönt, en påminnelse om vad dom faktiskt är viktigt. Förut var det så lätt att känna att världen gick under om jag inte jobbade hela tiden och skuldkänslorna skavde om man inte hade en bra anledning att låta bli. Har helt klart blivit bättre på att släppa jobbet - utan samvete. För jag har ju insett att samvetet inte blev mycket bättre trots att jag jobbade hela kvällarna. Jag hann ju ändå inte, och ingen tackade mig för det heller så istället för win-win blev det bara fail-fail. 

När jag nuförtiden kopplar upp mig är det väldigt sällan och med en annan känsla. Frivillig skulle jag närmast kalla den.