Imorgon hade Anna-Karin fyllt 42. Jag som inte ens kan komma ihåg mina närmastes födelsedagar påmindes om denna av Diana som hade en jättefin idé. Den resulterade i ett presentkort på ToysRus som jag körde upp och lämnade till Martin och Marcus ikväll. Jag tänker faktiskt ganska ofta på henne och hur många andra liknande sorgliga avslut som finns där bland oss. Man blir ödmjuk inför livet och hur vanskligt det faktiskt är.

Ute råder råkyla, men alla går runt och säger "kallt och krispigt" då det låter käckare. För trots att vi fryser häckarna av oss uppskattar vi ändå den icke-värmande solen som reflekteras i det tunna snölagret - för allt är ändå bättre än regn-is-snö-blåst-slask-stadiet som västkustvintern annars ståtar med. Alla Volvoägare knoppar febrilt på sina Volvo on Call för att starta och ställa in sina värmare, så hela appen går ned. Eller så har leverantören fått ett synnerligen (icke) vältajmat virus. Bortskämda har vi huttrat oss hem från arbetsplatser, grinigt hopkurade bakom ratten med stolsvärmen på max. Sedan var ju det där med perspektiv...