Det är julaftonsmorgon och jag är vaken först av alla. Är man inbiten tidig-vaknare så är man. Huvudstaden har snö, inte mycket men ändock betydligt mer än den mörka och blöta västkusten och mysfaktorn går upp direkt!

Otto och Lilltjejen är så inne i Harry Potter nu och trollformlerna haglar konstant. Därutöver har kusinerna badat, bakat och klätt en gran som trots sitt syntetiska ursprung barrar nästintill lika mycket som en riktig redo för tjugondag knut.

Medan jag nattade Lilltjejen ljöd de karaktäristiska ljuden av pappersprassel och tejp som revs från övervåningen. Då systers pojkar brukar kunna vara lika villiga att sova som, tja de flesta barn blev jag snabbt varse effektiviteten av hot om uteblivna klappar om minsta nästipp kikade ut. Där undertecknad spekulerade i den tortyrliknande jämförelsen att tvingas ligga och lyssna på allt det där prasslet kvällen innan julafton hävdade Lillstrumpan att det enbart bidrog till den förväntan och spänning som hör julen till, erinrande egna erfarenheter från vår egna barndom. 

Anders griljerade skinkan och jag fick äntligen avnjuta tunnbrödsmackan som är så mycket jul! 

Om några timmar är det dags att störa sig på de bortskämda barnens materialism och självklara förväntan på oräkneliga klappar, något som ingen annan än den grymtande föräldern kan skylla på än sig själv.