Jag scrollar upp och ned bland sommarpratarna och tänker än en gång hur uppenbart inskränkt jag måste vara som inte känner igen fler än ett fåtal namn som rullar förbi. Fler blir det inte heller oavsett hur många gånger jag bläddrar upp, ned och så upp igen. Anna Hedenmo känner jag igen mer till ansiktet än till namnet så testar och lyssnar medan jag skalar mandelpotatisen till min efterlängtade palt. Jag pausar medan matberedaren får förvandla de avlånga knölarna till blöt sörja och lyssnar vidare medan fläsket trimmas till fullkomligt vittfritt format.

 

Det är ett bra sommarprat som sveper över hennes journalistiska reflektioner till meetoo innan hon knyter ihop säcken kring det glättiga livet som vi alla framställer i de sociala medierna. Hur hon själv liksom också jag och väl de flesta andra låter sig påverkas av de rosevinsfyllda glasen i solnedgången, gröna vatten och sandstränder. Hur vi väl alla egentligen vet att det är utanpåverk, en fasad mot det vi alla har men av någon anledning inte vill visa för allmänheten. Det som väl egentligen skulle tillföra ett värde för oss som konsumerar den. Vardagen. Livet. För det innehåller ju faktiskt mer än de där solnedgångarna och krambilderna. Motgångar, sorg, besvikelse, ensamhet och rädsla. För att inte tala om den överbelamrade diskbänken, den obäddade sängen med sängkläderna som skriker efter en tvätt tillsammans med kläderna som draperar varje yta, till matresterna mellan tänderna man upptäcker vid dagens slut.

Hon börjar med ett foto på sin mor i det klassiska båt- och havet- scenariot, letar efter de verkliga känslorna där bakom. Hon återkommer till ett foto på sig själv bland familj och vänner på semesterparadis. Så harmoniskt. Så olyckligt. Rädslan och sorgen kring ett havererat äktenskap och att våga ta steget. Så väl jag kände igen mig själv! Hur det bakom käcka träningsbilder och publicerade familjeidyller härskade kaos och den skrikande ovissheten kring framtiden. Över hur det var, vad det kunde ha blivit och vad som oundvikligen skulle ske. Varför är vi så måna om att uppvisa den där fasaden, när vi alla mår så mycket bättre av att dela med oss och förstå och faktiskt inse att vi inte är ensamma? Att det inte är något fel eller fult att må dåligt, att inte arrangera bilder och skönmåla tillvaron. Göteborgs Stadsmission hade ett inslag som berör och verkar som tydlig påminnelse.