Det känns så futtigt att skriva om mitt midsommarfirande i skuggan av Anna-Karins bortgång. Hade brutit mig loss från den sociala samvaron jag av Robert så generöst bjudits till, för att vandra Kuststigens yttersta del i Lysekil. Det blåste rejält, på det där sättet att man bitvis får streta och kämpa med balansen. Jag blev förälskad i västkusten där på klipporna för elva år sedan och känslan när jag stod där glömde jag aldrig riktigt varvid mitt val också föll på Stenungsund när jag som nyskolad lärare hade möjlighet att välja och vraka bland jobberbjudandena. Med vinden slitande i kläderna fick jag uppleva ödmjukheten och glädjen där ute igen, för att på vägen tillbaka abrupt påminnas om livets sårbarhet och skoningslösa orättvisa. Kontrasten blev extra smärtsam med solen från den klarblåa himlen över det outsägligt vackra landskapet. Samtidigt kunde jag knappast ha funnit en finare plats för att känna, minnas och gråta. Anna-Karin var introvert liksom mig men också så ofantligt sensitiv och osjälvisk. Att trots nedbrytande medicinering och dödsångest ändå måna och tänka på sin omgivning i den utsträckning hon gjorde. Men som hon gav fick hon också tillbaka - kärlek och omtanke strömmade från kollegor på jobbet via mig när man förstått att vi hade kontakt denna tid.

 

Kärlek var också något som också slog mig hos den familj jag fick förmånen att tillbringa min midsommar med. Föräldrarna till en av Roberts vänner och tillika combat-deltagare (vännen alltså om det på något sätt var tvetydligt), öppnade utan förbehåll sitt hem för mig när jag så i sista stund stod inför ett ensamt firande. Flera gånger under kvällen och efterföljande dag fick jag se och känna de starka band som fanns i denna familj och det berörde mig. Så mycket förbehållslös kärlek, så mycket skratt. Jag minns inga skratt med mina föräldrar, ingen glädje, respekt eller samhörighet dom emellan. Det berörde mig så pass att jag istället för att åka hem efter beskedet och krypa upp i soffhörnet för mig själv - fann mig stanna kvar och ta emot omtanken och bara vara utan att känna den vanligt förkommande besvärande och obekväma känslan.