Imorgon är det kalas igen, för Tove som också var med idag. Därefter åker vi direkt till Sandared och Anita och Roland. Vi brukar lyckas ringa varandra en gång per år, kring jul men minns inte när jag hälsade på senast. Kan ha varit när jag tog min tillflykt hos dom efter Johans andra svek, vilket innebär ganska precis fem år sedan. Lilltjejens ettårskalas blev inte riktigt som jag hade tänkt och föreställt mig precis. Det jag kanske kan ångra nu i efterhand är att jag inte orkade kräva mera för att komma vidare. Man blev trött på att vara arg, orkade inte vara ledsen och framför allt var det enklare att lägga locket på. Och det fungerade - ett tag.

Blir en tidig kväll känner jag, det är som att mina vagelfulla ögonlock applicerar trötthetskänsla också.