Gjorde något nytt igår. Fick rådet av Johan att faktiskt våga öppna upp och be en vän om råd. Det har ju aldrig fallit naturligt för mig att göra något sådant, för arbetsrelaterade saker javisst, inga problem. Men personliga har jag haft betydligt svårare av någon anledning. Gissningsvis en kombination av min introversion och uppväxtens präglan. Har aldrig känt det där behovet som många pratar om, att dela med sig, diskutera och bolla. Det kan ju verka anmärkningsvärt när jag utan större problem kunnat dela med mig i detta forum, en i vissa fall starkt reviderad form av tidigare nämnda skäl men ändock. 

Nu kontaktade jag faktiskt både min vän Anna och min syster och hörde själv hur svamlande det blev när jag försökte framföra mitt dilemma. Det kändes ovant! Jag har ju vänner och familj som jag vet finns där om jag skulle behöva, men nog aldrig riktigt tagit vara på det värde de i egenskap av just detta ger. Det är nog lite anmärkningsvärt ändå, eller?

Ovant i varje fall, men just som jag erforde mycket värdefullt. Bollade, lyssnade, tänkte och kände. Och kom fram till ett beslut som nu tyvärr medfört tråkiga följder men ändå för egen del kändes som det rätta och riktiga. Att våga lita på sin magkänsla och stå upp för den är inte alltid lätt, och i vissa sammanhang svårare än andra. Får se vartåt detta beslut resulterar, det är bara att se tiden an.