Farbror Olle var dock en som gjorde starkt intryck på mig när jag för första gången hälsade på för många år sedan. Med en gång tyckte jag mycket om honom och sedan dess försökte jag upprätthålla en viss kontakt. Mycket bristfällig sådan kan sägas men enastående för att vara mig.

När så hans döttrar bjöd in till hans 90-årsdag kändes det självklart att tacka ja, och det tyckte också Nina. Då kunde ju dessutom Lilltjejen få träffa sina älskade kusinkillar.

Mysigt litet hotell och trevlig middag där också ännu en farbrors dotter, dvs kusin dök upp. Men också så fint att se hur uppskattad farbror Olle är och älskad av sina barn och barnbarn. De hade inte berättat att jag och Nina skulle komma och hans uttalade glädje över detta vid tacktalet fick mina ögon att svämma över. 

Småkusinerna har verkligen maximerat tiden tillsammans, alltid lika glädjande att se.

På bilden ovan är så mina tre kusiner och två av Ronjas tremänningar. De pratade om att planera en kusinträff i sommar. Jag minns en i Skellefteå, eller kanske Bureå men då var jag inte särskilt gammal. Pappa var yngst i syskonflocken och jag är yngsta kusinen. Kan bli intressant på ett sätt, även för osociala mig.