Njae men alltså ändå
Alltså, de är ju rätt söta där de springer runt mer eller mindre fokuserade på boll och match. Men det är väl just också den enda gnutta entusiasm en sådan som jag kan uppbringa. Fotboll är verkligen dötråkigt. Men föreningslivet och framför allt lagspel inbillar jag mig är nyttigt för min avkomma, och då Johan har fotbollen väldigt varmt om hjärtat är det bara att hänga med. Men någon fotbollsmorsa blir jag inte!
Jag får vurma för dansen och förhoppningsvis något instrument framgent. En kampsport skulle jag ju också vilja klämma in men vi har ju redan nu kanske väl många aktiviteter.
Till näst sista matchen kom regnet. I den horisontella piskande ösvarianten. Folk sprang och kvar kämpade stelfrusna små glyttar, domare och föräldrar med krampaktigt glättiga leenden i regnvåta ansikten. Lilltjejen grät men av någon förunderlig anledning klev hon ändå över sargen då en lagkompis gjorde sig illa. Att farfar och Johan anslutit peppade nog extra.
Det var synnerligen ynkligt att se de små plaska omkring med armarna hårt tryckta till kroppen. Domaren kortade ned matchen och alla flydde in under tak.
Som tur var hade jag ju handduk och lite torra kläder sedan simskolan som jag hämtade. Till sista matchen var solen framme igen och ovädret kändes som ett surrealistiskt ögonblick, lika snabbt passerat som det kommit.
Nu snarkar hon intill mig med Brorsan och Lilla Grå . Ska gå och göra ännu ett försök att få till hjärtat till min hjärtekatt. Hittar inget mönster jag förstår eller fixar!
Kommentarer
Trackback
