Det såg ut som en helt vanlig nummerplåtshållare men blev full i skratt när jag tittade närmare! Hur kommer man på en sådan idé? 

Apropå tid att läsa nummerplåtshållare i morgonköerna slog det mig igen hur fascinerande det är med alla dessa människor som flödar längs vägarna, hur huvudlederna grenar ut sig åt alla håll. Ett flöde viker av åt höger, ett annat åt vänster, grenar sig vidare till mindre och mindre likt ett blodsystem för samhället. Bilar, bussar, cyklar, spårvagnar, färjor och tåg. Alla har ett mål, ett uppdrag, ett syfte och en mening. Många har svårt att se detta, att de faktiskt bidrar, behövs. Ser det istället som ett meningslöst måste dag ut och dag in där den enda ljusningen är när de får flöda tillbaka hem på fredagen. Jag har också ifrågasatt min mening, framför allt sedan jag slutade som lärare där ens insats blir så påtaglig. Vad är det jag gör nu egentligen? Försöker se till att några IT system fungerar så ett företag kan sälja sina produkter. Inte ens handgripligen genom att tekniskt underhålla systemet utan ett administrativt fluff som mest består i att jaga folk och se till att saker blir gjorda. Det är inte att hitta botemedel mot cancer, skapa vackra trädgårdar eller rädda oljeskadade fåglar precis. 

Men vad är det som avgör huruvida ens tillvaro är meningsfull eller inte? Det är väl vi själva? Tycker man inte det får man väl finna något som gör det? Eller se på det ur ett annat perspektiv, det brukar kunna räcka en bit för mig i varje fall. Tycker i vilket fall det är häftigt, otroligt tillfredsställande och framför allt priveligierat att vara del av detta flöde, detta som många kallar ekorrhjul och nödvändigt ont.

 

Och apropå tillfredsställande blev det ett grymt pass i söndags. Trots sommarvärme på utsidan var det ovanligt mycket folk. Så fullt har det inte varit på länge! Många nya och flera positiva kommentarer efteråt. Kändes också väldigt bra i kroppen med en massa härlig energi.

 

Och så sista bilden: Liten nostalgikänning till barndomen och de tegelstensstora walkie-talkisarna jag och Jenny hade! Har för mig vi jobbade och sparade ihop till dom och räckvidden var knappt så det räckte mellan våra hus (hade ett emellan oss). Minns hur vi till slut bara kunde kommunicera genom att trycka frenetiskt på den där "ring"-knappen för att frambringa ett ynkligt elektroniskt ljud hos den andra. Men kompisarna var imponerade, i varje fall ett tag där i början.

Nu är det inte så mycket tegelsten och det är inga som helst problem att prata när Lilltjejen är nere på lekplatsen och jag hemma i lägenheten. Morsan kan laga middag och anropa när det är dags att käka. Funderade ett tag på en kobjällra eller mistlur från balkongen men föll för den modernare varianten. Då kan hon också meddela om hon går in till granntjejen och tillika dagiskompisen. Praktiskt. Och ja, jag tycker kanske det är lite roligt också!