Mindre skönt var lunchjoggen jag planerat igår. I omklädningsrummet träffade jag en avdelningskollega som jag vet är van löpare och ofta springer under lunchen. Hon frågade om jag inte ville haka på deras lilla sällskap. Då hon berättade om en för mig ny runda som verkade bra sade jag ja, om än lite tveksam till deras uttalade tempo. Och mycket riktigt, kändes som de rusade iväg!
De babblade på som de var ute på söndagspromenad medan jag hade fullt upp att bara flåsa. Efter två kilometer släppte jag och tre sekunder senare var de försvunna. En lättnad att kunna slå av på farten och nu avnjuta den riktigt fina skogsslingan. En i sällskapet vände tillbaka två gånger för att säkra att jag hittade. Verkligen jättegulligt och ytterligare bekräftelse på hur mycket bättre löpare han/de var! Han älgade på fram och tillbaka utan några som helst problem!
Lite knäckande men ändå lite skönt...