Ynk!
Lite konfys över att jag klassificerats till "D55" men uppnådde mitt mål för detta andra varv i alla fall - att få bättre tid än förra året! Vågar man sig på att komma under två timmar till år tre?
Liksom förra året var det riktigt roligt och det är ofrånkomligt att ryckas med av stämningen, alla människor bade på och längs banan. I god tid åkte jag till Frölunda torg för en lunch på Subway innan vidare färd med spårvagn till startområdet. Åt i godan ro, betraktade människorna där många var löparklädda précis som jag. När jag var klar spatserade jag ut till hållplatsen och synade en löpare uppifrån och ned. Blicken fastnade vid hans fötter och hjärnan blev blank. Chipet! Det som tillser att mitt deltagade ens registreras, det låg kvar på köksön där hemma! Tack och pris att jag var ute i så god tid och de nästan sex milen för att hämta och blåsa tillbaka gick i rekordfart kan jag säga!
En selektivt lättroad person som jag kan fascinerades av en oändlig radda bajamajor - och de många och långa köer som ändå uppstår. Det säger en del om hur många människor som deltar i och kring detta arrangemang!
Stämningen och entusiasmen över att vara där gjorde att första milen gick i ett huj. Gick varken upp för säldammsbacken eller över Älvsborgsbron. Visserligen inget supertempo men det kändes så pass bra i kroppen att det inte helelr kändes som att jag brände ut något i onödan. Vi hade en farthållare i vår startgrupp på 2.10 och med tanke på att jag hade 2.13 förra året tyckte jag att jag borde kunna hålla mig före henne i alla fall, vilket jag också gjorde större delen av vägen. Efter milen fick jag väldigt ont i fötterna, närmare bestämt trampdynorna på så sätt att det kändes som skinnet släppte. Har ju blivit några mil i dessa skor nu så kanske läge att byta. Hur länge håller ett par skor egentligen?
Efter Avenyn var det duktigt sega ben och då tuggade också farthållaren forbid mig. Då var det bara att bita ihop och haka på! Sista kilometer kom krampkänningar i höger vad så fick koncentrera mig på hur jag sprang. Ville inte stanna och sträcka och definitivt inte riskera full kramp. Det gick vägen och kunde utan kramp eller kollaps passera mållinjen. Nöjd!
Väl i mål var man dock inte snabb någonstans. Benen tilläts säga ifrån och det gjorde de gärna och ytterst smärtsamt. Sniglar och sjögurkor var snabbare än undertecknad!
Väl hemma var det en omtänksam Lilltjej som gjorde morsan sällskap i soffan. Blev en tidig kväll med surrande ben där jag snabbt kände knäet stelna till. Sov dåligt då jag inte förmådde ligga still trots att varje rörelse smärtade så i knäet att jag vaknade. Till morgonen var träningsvärken ett veritabelt faktum. Styltat omkring här hemma där det som vanligt är som värst när man varit stilla. Tog en sväng till Ikea med Lilltjejen för att senare luncha innan storhandling i Partille. Väl hemma kunde man inte blunda för den djungellika gräsmattan. Att man kände för att rasta gräsklipparen var en ren lögn men då man inte har tid under veckan så var det bara att ta tag i det. Med klipparen som stöd mjukades benen upp något, men som vanligt bara tillfälligt.
Det brukar vara värst andra dagen, så vi får väl se hur det går i Partille imorgon!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Bra jobbat syrran ! 😃
Skor håller ca 1 år om man använder dem flitigt...beroende på vilken sorts sko såklart...
Postat av: Anonym
Bra jobbat syrran ! 😃
Skor håller ca 1 år om man använder dem flitigt...beroende på vilken sorts sko såklart...
Trackback