Gissningsvis är det mer acceptans nu när jag känslomässigt känner mera vemod än den sorg senast jag befann mig här. Gräsmattan hade förvandlats till en äng så gudskelov att jag tog med trimmern. Skövlade grönskan och harvade sedan över alltihop med gräsklipparen. Det tjockade ihop sig ett antal gånger kan jag säga. På tisdag är det visning så denna rensning var vältajmad.

Så snart jag var klar packade jag ryggsäcken och klättrade iväg till öns baksida för att avnjuta den sista kvällssolen och ensamheten.

Läser lite, blundar lite. Tänker inte så mycket. Det är skönt.