Avslutade denna fredag med 3D-film i soffan. Premiär för Lilltjejen och hon hade inga problem med formatet, bara glasögonen som gled ner hela tiden.

Denna dag blev det också ett försök att hitta blåbär och hallon i den intilliggande skogen. Gick sådär men vi fick en liten mysig utflykt i varje fall - och en insikt att måsta ta ut min avkomma mer i skog och mark.

Det fick bli den iscensatta naturen istället på Universeum under eftermiddagen.

Fick ännu en gång insikt vid middagen där vi satt hon och jag mitt emot varandra. Det är så här det nu är. Bara hon och jag. Vi två i vår lilla värld här i lägenheten. Ansvaret känns hissnande och en form av ensamhet slog mig. Kommer jag att räcka till?
Men liksom tankarna där i början efter flytten är det väl en vanesak. Jag kommer att vara ensam. Jag kommer att vara ensam med henne. Och jag kommer att räcka till.