Endast vetskapen om hur ont jag skulle få i röven fick mig att dra på de vadderade cykelbyxorna som Christer så omtänksamt lånat ut till mitt premiärpass. Att hans brallor passade perfekt på mig vet jag inte riktigt hur jag ska välja att tolka. Men han har ju rätt liten rumpa vilket torde tilldela mig en hyfsat nätt sådan också då, höhö!

Med Rammstein i högtalarna snurrade man så igång pedalerna. Fegade medvetet och vägrade Activios pulsband. Här skulle minsann ingen kunna betrakta den eventuella fuskarens pulsmätare på den stora displayen!

Efter tio minuter hade jag mjölksyrekänning i benen. Svetten forsade och jag väntade på, någon form av förändring som jag visste inte skulle komma. Det skulle inte bli något annat än att pedala. Och pedala. Trycka, dra, trycka dra, flåsa och flämta. Det skulle bytas grepp på styret titt som tätt, vilket jag antar skulle aktivera överkroppen på olika sätt - eller något. Då jag inte fattade gjorde jag säkert helt fel och då jag inte kände någon skillnad körde jag efter eget grepp bokstavligt talat.

Fördelen dock med Activio och den grafiska illustrationen framför oss var att man enkelt kunde se vad som väntade och exakt tid som återstod. Jag kunde med andra ord planera mitt mygelpedalande.

Jag kan inte annat än tro det var uptempo-technon som sedan fick mig att kunna gå in i passet mera. Instruktörens val var helt i min smak och jag kom på mig själv att digga och gå upp i musiken, inte lika mycket som till mina combatpass, men känslan var där. Försökte använda mig av den och placera mig på ett dansgolv, se den återstående tiden, hålla takten i pedalerna och ignorera min allt mer ömmande bakdel. Utan Christers blöjbyxor hade det aldrig gått!

Ungefär halvvägs gavs utrymme för lite andhämtning och då lät jag mig faktiskt kopplas upp till pulsmätaren. Konstaterade snabbt att några stående pedaltag fick mig upp på rött och kan se hur visualiseringen kan verka både pådrivande och återhållande på deltagarna. Med dessa och passets upplägg på skärmens topp blir det ändå lite mer "levande" och inte enbart ett pedalande - även om det är just det det är. 

Svettades som en gris men saknade ändå hela tiden något som skulle involvera resten av kroppen och inte bara benen. Runt, runt, swisch, swosch. Väldigt tudelade känslor faktiskt till passet som sådant. I vilket fall bokade jag mig till nästa vecka. Japp, man ska aldrig sluta överraska sig själv!