Slagit mig ned i en undanskymd del av foajen. Det är kanske på sin plats att försöka sig på någon form av recap av det gångna året. Det har ju onekligen varit ett ganska händelserikt sådant.

Men medan jag skriver just detta känns det ganska överflödigt. Det känns som det bara skulle bli tjatig upprepning. Jag bytte till ett jobb som nästan tog knäcken på mig, men där jag i efterhand insåg att skilsmässan slukade mer energi än jag insåg och därför var en starkt bidragande orsak till att det gick som det gick.

'Man kan väl lätt konstatera att detta år inte var något vidare träningsår för mig, även om jag lyckades förbättra min tid på Göteborgsvarvet. Därefter var det allt utöver träningen som tog över. Det har varit försäljningar av min älskade Guling, hus och sommarstuga och köp av min första egna bostadsrätt. Hamnade häromdagen framför lite bilder där huset och StV fladdrade förbi. Så fjärran och så sorgligt på ett sätt. 

Det är ofrånkomligt att tankarna återkommer till varför det blev som det blev. Hur det kanske kunnat vara vid andra omständigheter. På vad man hade kunnat göra men inte förmådde.

Vid andra sveket gick något definitivt sönder, något som nödtorftigt lappades över efter det första. Hanterat på ett annorlunda sätt hade det kanske kunnat överbryggas. Kanske. Då. I tid.

Jag ställde frågan så många gånger: Hur skulle jag reagera om det hände en tredje gång? Och svaret blev lika deprimerande klart varje gång - att jag på ett sätt inte skulle bry mig. Och vad sade det om min egen självrespekt? Även om vardagen fungerade väl gnagde det i bröstet, som ett tryckande järnband.

De skrämmande och otänkbara tankarna kring att vara ensamstående transformerades nästan omärkligt tills jag upptäckte att de istället kändes lockande - vilket skrämde mig än mer. Men rädslan blev till visshet och en form av acceptans som till slut följde på handing. En annan rädsla men också lättnad. 

 

Och liksom det mesta annat så har det löst sig. Väldigt väl dessutom. Ingen annan än jag själv kan styra över mitt egna välbefinnande. Påverka säkert, men hur jag väljer att hantera där jag nu är och hur det kan bli - det kan bara jag. Och det känns bra.

År 2017 har jag svårt att föreställa mig bli lika mentalt utmanande. Men man ska aldrig säga aldrig.