Det är någon form av ordnad kaos i trafiken. Inga filer, alla bara kör. Bilar, bussar, rickschas, motorcyklar och oj, där kom en man på häst! Man tar sig fram där det går och det går förvånansvärt väl - med handen på signalhornet. Kontrasterna är markanta mellan smutsen och de skjulliknande affärerna längs vägen, och den rensopade och välskötta företagsparken vi svänger in i. Det märks att Cap är ett kundfokuserat företag med vana att ta emot sina klienter. I den gigantiska matsalen som är fullpackad av människor har vi fått ett eget långbord en rejäl bit från de andra och eget buffébord. Nästan lite pinsamt.

 

Efter den sena lunchen blir det mera presentationer och undertecknad får svårt att bibehålla fokus. Sedan ska vi plötsligt träffa teamen och innan jag vet ordet av skakar jag hand med ett gäng glada indier som ser förväntansfullt på mig! Känner igen en del namn som fladdrar förbi men kopplar inget till något ansikte. Känner något rinna längs benet under kjolen och ryggen. Jag svettas! Jag borde säga kloka saker, ställa djupa insiktsfulla frågor men blir helt svettblank i hjärnan. Tappar bort halva mitt engelska ordförråd. I brist på något att säga från båda sidor fokuserar vi hårt och omsorgsfullt på meningslösheter som värmen och trafiken. Gaah!

 

Imorgon ska de trycka in de flesta i mötesrummet och vi köra våra presentationer. Hoppas min engelska är tillbaka tills dess!

Vi lämnar kontoret efter sex och jag är helt slut. Vi åker upp till loungen för lite käk och mycket dessert. Mitt sällskap pratar fokuserat och engagerat om CRM, Cap, leveranser och strategier. Jag känner förväntningar att jag ska flika in, bidra, dela med mig av mina åsikter, förväntningar och visioner från min roll. Känner bara hur min kvarvarande energi sugs ur mig. När det blir dags att köra Face Time med Lilltjejen smiter jag iväg och kommer inte tillbaka. Sätter mig på mitt rum och jobbar lite.

Detta var första dagen...