Vaknar vid fem i vanlig ordning men ganska gött att kunna ligga och löka några timmar. Johan är iväg med sin Herrclub så vi tjejer fick större delen av helgen för oss själva. Och jag är verkligen kass på att vara hemma med barn. Simskoleavslutning och proviantering. Sedan lite sagoboksläsning innan mammaambitionerna rann bort med regnet och paddan fick ta över. Bedrövligt, min stackars försummade Lilltjej. Antar att det här är en anledning till att folk skaffar syskon. Men phu, nej tack. Hon är duktig på att aktivera sig själv, har väl varit så illa tvungen. Jag hamnar i någon slags passiv handlingsförlamning där jag bara vill bort. Johan är fantastisk på att leka och aktivera medan jag är raka motsatsen. Han tycker det är kul och inte jag. Så jag sitter där avstängd, envist ignorerande samvetet som gnager när det egentligen är så lite som behövs för att åtgärda det. Allt tar emot, jag vill verkligen inte och samvetet mår ännu sämre. Min fina tjej med sin ignoranta själviska mamma.
Vi passade på att göra det vi brukar när pappa är borta - äta blodpudding. Passar också som handen i handsken till min engagemangsnivå. Och så snart hon har kraften ska jag köpa en större båge med koger så hon slipper stoppa pilarna bak i ryggen.
Ålade mig ned vid kanten mellan renbäddade lakan och somnade som en sten, glad att lördagen var över.
Jag får jobba med inställningen, som löpträningen. Ställa in mig på att fokusera på min Lilltjej så blir tillfredsställelsen win-win för oss båda. Det jobbigaste är att ta sig över tröskeln och faktiskt göra det men efteråt är det alltid mödan lönt. Det borde vara applicerbart på sin egen avkomma också. Lät kanske som en cynisk och kall jämförelse, men jag måste hitta mitt sätt att förbättra detta, för vad kan egentligen vara viktigare? Ny dag, nytt försök.
