Fick ju denna lilla söting av Hannah, eller ja, Ronja fick den och jag fick en större men denna passade mig bättre. Började ta med den till träningarna istället med beslutet att åtmindstone få i mig de tre decilitrarna den rymmer. Det funkade hyfsat medan vattenglaset till maten sällan tömdes. Jag som efter träning kunnat bälga i mig en liter Jokk fick följdaktligen en vätskebalans åt skogen. Men trägen vinner och en flaska till träningen blev två. Johan tjatade och fyllde på glaset hemmavid. Så senaste månaderna kan jag konstatera att jag varit avjucifierad! Till och med att jag tycker det är rätt ok att dricka vatten och kan dra i mig ett glas när som, på samma sätt som jag förut tog ett glas juice. Vem hade kunnat tro det? Inte jag. Min tandläkare kan vara stolt.

Jag skulle nog kunna påstå att detta, tillsammans med den rejält höjda träningsdosen på sistone inför Varvet medfört att jag tappat fem kilo! Väger mig ju vanligtvis typ en gång per år, i Sälen när hyrskidorna ska ställas in. Men när nu byxorna och träningsshortsen börjat hänga löst blev jag tvungen att kontrollera och från att länge legat nära 80 är jag nu på 74 kilo. Plötsligt inser jag hur tunn jag måste ha varit under alla år jag stadigt låg kring 58! Jag var 173 centimeter med storlek small.

Glömmer aldrig en kommentar jag fick under tidiga tonår. Var på träningsläger uppe i fjällen och bytte om. "-Fy fan vad mager du är!* utropar en tjej, mer spontant än genomtänkt och dess ärliga och förskräckta, nästan äcklade ton fick mig att skämmas och vilja gömma mig. Jag var ju en tanig flickunge men det var nog första gången jag blev medveten om att min kropp kunde te sig ut på ett visst sätt och det var inte roligt att det tydligen inte var på ett positivt sätt. Som tur var fäste jag mig inte mycket mer vid det än att jag faktiskt minns det väldigt tydligt än idag. Hennes uppspärrade ögon, de andras blickar som vändes mot mig, vuxna som jämnåriga. Många pikas och mobbas för sin övervikt men sällan talas det om de som utsätts för sin undervikt, de som faktiskt försöker men inte kan gå upp de där kilona som tydligen krävs för att uppnå allmänt accepterande.

Jag är så glad att jag kunnat ta avstånd från den vikthets som råder. Jag är helt enkelt för lat för att orka bry mig och glad i att äta det jag gillar. All heder till de som klarar att följa dieter och kosthållning. Det ska vara en tandläkare med det där krafs- eller ultraljudsslipredskapet för att ge undertecknad den sekundära följdeffekten att än en gång behöva nya byxor. I mitt fall där jag anser mig normalviktig blir det väl närmast en negativ följd på det positiva. Otroligt tråkigt att shoppa byxor men halleluja att slippa tandläkarkrafset. Det positiva väger definitivt över det negativa och går tveklöst under kategorin lyxproblem.