Hämtade Johan på jobbet för frosseri på Pinchos. 
Sjutton tapasrätter senare stapplar vi mot konserthuset. Första stycket fattar jag ingenting, en disharmonisk kakafoni av ljud från alla håll. Tydligen är det meningen.

Till andra är det bättre men kan inte bestämma mig för om jag gillar det eller inte. Konstaterar bara att jag sitter fascinerat fängslad. När Ray Chen gör entre och går lös med stråken kan man inte bli annat än imponerad. Fingrarna dansar, svetten droppar och tonerna flödar, smattrar, viner och böljar.

Efter pausen slocknar jag trots ambitionerna. Jag är helt enkelt trött. Fokus viker och jag undrar varför de inte har digitala noter. Det vänds blad efter blad när en display med touchscreen borde underlättat? Trombonkillarna har inte blåst en ton ännu. Varför tackar dirigenten just den violinisten, är han typ lagkapten? Jag blundar och konstaterar att ljuden på något sätt blir högre, nästan för skarpa i mina trötta öron. Jag föredrar när violinisterna jobbar unisont, det är mäktigt att se rörelserna, hur de alla blir till en. 

Johan sitter intill med myror i byxorna. Vi är båda ganska nöjda när vi följer flödet ut på Götaplatsen, lämnar Avenyns uppstartande nattliv och åker hem. Jag stupar i säng och Johan ser slutet på någon Zlatan match innan han följer efter. Vi ska trots allt upp ganska tidigt dagen efter. Johan för att spela  innebandy och jag för att hämta dotter.

Nu skiner solen utanför fönstren. Bra morgon. Bra vecka.