Liten tjej i stora glasögon. Ja, jag är partisk men förundras allt som oftast över hur jag kunnat producera en så fin söttjej. När pappa var på Sandénträff frossade vi i blodpudding och byggde koja i soffan. Där boade hon in sig och kollade padda medan mamma kollade "Hunger Games Mockingjay Part1". När klockan passerat åtta var hon nattad och insomnad och jag följde strax därefter. Tidiga kvällar blir det vid tidiga morgnar. 

06.00 var jag på plats i Torslanda och fick låna salen. Duktigt stel i överkroppen efter gårdagen men gött att få känna igenom de flesta låtarna. Har inte kollat styrkan och stretchen ännu men uppvärmningen och några till sitter hyfsat. Testade cykelhandskarna jag använt när jag åker inlines vilket funkade ok när vi ska ner på golvet. Får bängla med matta för knäna, det kan inte hjälpas då de inte pallar att stå rätt på blanka golvet. Gillar inte alls den låten och hoppar verkligen det inte är något de tänker fortsätta med eller utveckla ytterligare.

Körde fyrtiofem minuter, bytte skor och körde tio minuter på löpbandet i högre tempo och lätt lutning. Flåsade som en hund. En nöjd hund. Himla piffigt med nya hörsnäckorna som gör att jag slipper både armhållare och sladd.

 

Den där koreanska tjejen som stack till mig ett visitkort till AKF - Adopterade Koreaners Förening, jag gick ju med i deras FB grupp och sedan dess sett deras inlägg i mitt flöde. Först förundras jag över hur många vi faktiskt är då jag alltid upplevt att man som adopterad korean i min ålder varit ganska ovanlig. Sedan noterade jag att inläggen som postades ofta handlade om hur de upplevt rasistiska påhopp och behandlats nedlåtande. Som jag uttryckt tidigare är detta något jag med enstaka undantag varit väldigt förskonad från och blev därför väldigt förvånad av flödet. Andra vanliga uppdateringar handlar om att hitta sina biologiska föräldrar, tillvägagångssätt och resor dit. Som jag kanske uttryckt förut har jag inget behov av att söka upp och träffa dom, men det hade varit intressant att se foton eftersom jag alltid fashinerats av hur synliga arvsanlag kan återspeglas hos barnen. Men då jag ser koreaner med mina uppvuxna "vita" ögon tycker jag de ser mer eller mindre likadana ut allihop vilket gör min önskan tämligen svår att uppfylla. Därför har jag nog svårt att identifiera mig med dom och av den anledningen blivit lite nyfiken på andra delar av flödet som handlat om träffar. Detta av den enda anledningen att uppleva känslan av att vara bland de som ser likadana ut som jag. Som en skrev i flödet "Jag har bara umgåtts med enstaka Koreaner, och då känns det ibland lite konstigt, tills jag tittar mig i spegeln och inser att jag själv är likadan." Hade lite sådan känsla när jag gick i "China town" i San Francisco då jag kände mig som en utböling men smälte in när jag såg mig i skyltfönstren. Förutom längden där jag var huvudet längre än allihopa. När jag ordningsvaktade i Casino Cosmopols dörr passerade många asiater och kan inte erinra mig att jag mötte mer än en knapp handfull som nästan uppnådde mina 173 centimeter. Självklart är jag inte den enda långa koreanen men hade varit lite intressant att veta var jag fått längden ifrån.

 

Jag har ju som sagt aldrig varit intresserad av att söka upp mina biologiska föräldrar, men det är ofrånkomligt att påverkas när jag hamnar framför "Saknad", "Rötter" och de dylika programmen som Johan gillar att se. Jag himlar med ögonen åt programledarnas ständiga fråga "Hur känns det nu?" Och förstår inte deltagarnas motiveringar kring "hål som måste fyllas". Men mitt sjukt överdimensionerade samvete vrider sig besvärat när föräldrarna står där och påstår att "de hoppats att barnet skulle leta upp dom eller "att det inte gått en dag utan att de tänkt på sitt bortlämnade barn". Går mina biologiska föräldrar där borta i Sydkorea och hoppas? Tänker? För den mamma jag nu själv är känns den tanken ganska jobbig. Jag säger föräldrar, men i tanken har det nog alltid varit bara en mamma. Prostituerad, utnyttjad eller bara ensam utan vilja eller möjligheter. Jag vet att jag inte är skyldig dom något. Eller är jag det? Jag lämnades bort förhoppningsvis med den goda avsikten att få ett bättre liv. Bör jag tacka dom för det? Har ju alltid resonerat att de glömt eller åtmindstone förlikat sig och gått vidare. Är det inte ganska egoistiskt och dessutom grymt att söka upp och riva upp det igen?

 

Nåväl, i mina papper vill jag minnas att ytterligare information förutom lappen med födelsedatum och namn saknas då jag var ett "abandon child". Det kan ju tolkas hur man vill egentligen, men ska jag verkligen lyfta på denna stenen? Någonstans fruktar jag att ett ökat engagemang i AKF leder till en vilja att göra som vad det verkar många andra - hitta de biologiska föräldrarna. Och så det där tänk om. Tänk om jag kommer till den insikten och då är det för sent? Men samtidigt kan man inte söka "bara för att". Rackarns samvete.