När jag vobbade med Lilltjejen i onsdags satt jag och läste för henne i soffan. Plötsligt frågar hon mig vad min mamma och pappa heter. Och det som nu intresserar henne, vilken bokstav de börjar på. Jag blev lite ställd av hennes fråga faktiskt. Johans föräldrar är så självklara i vår tillvaro medan mina inte existerar över huvudtaget. Inte så konstigt kanske då båda är döda men det har heller aldrig funnits någon anledning att prata om dom. Vi har ju förklarat för Ronja att farmor är pappas mamma, farfar hans pappa och Ninni farmors mamma, deras namn och stavning och så vidare. Men aldrig har vi kommit på tanken att ta upp mina föräldrar. Att det finns något som kallas mormor och morfar också. Men nu kom hon alltså själv på att mamma självklart också borde ha en mamma och pappa och ville veta deras namn. Det kändes ovant och nästan konstigt att uttala deras namn. Jag tänker ju på dom ibland, dock allt mer sällan. Nu undrar jag om hur det varit om de levat. Hade jag velat att Lilltjejen skulle träffa dom? Antagligen. Jag hade ju velat visa vilken fantastisk unge hon är, men samtidigt varit livrädd för hur de skulle bete sig. Innerst inne tror jag nog de "uppfört" sig och varit jätteglada för sitt barnbarn. Men hur många besök hade det dröjt innan de varit så berusade att de skapat den osäkerhet man själv upplevde? Och så långt som de gått i alkoholismen mot slutet hade jag aldrig låtit de vara barnvakt.

De hade fått träffa henne för Ronjas skull, men skulle minnena bara vara osäkerhet och de utfall av bitterhet mot mig som mamma aldrig kunde hålla emot så hade det aldrig fått ske. Och det är av den anledningen jag är glad att de faktiskt inte lever längre. Så många medberoende människor idag som kämpar och inte kan släppa taget, det gör mig så arg och ledsen. Att missbrukarna förstör sina egna liv är en sak, men när de obönhörligt påverkar omgivningen.

Hamnade på en sida med "foton som berör dig mest" eller något liknande. Det var fredshandlingar av olika slag, kattungar som räddades från en översvämning, hundratals rivmärken i nazisternas gaskammares innerväggar, sorg i katastrofers spår och åldriga homosexuella som äntligen kunnat ingå legalt äktenskap.

Många bilder etsade sig fast och berörde på det sätt man både känner tacksamhet för att man fått se lika väl som man önskar man låtit bli. Två fick mig till tårar. Den kvinnliga soldaten, uppenbarligen nyss hemkommen och i flygplatsens terminal på knä omfamnar sin dotter med ansiktet förvridet i, ja vadå? Lycka? Sorg över förlorad tid? Lika mycket som den rörde mig lika mycket ställdes frågan varför hon åkt över huvudtaget. Men det gränsar till en sådan där sakfråga som kan diskuteras i oändlighet. Kanske just därför den berör.

Den andra visade en av alkohol mer eller mindre medveten man sittande på marken. En pojke, hans son i femårsåldern drar i faderns arm i försök att hjälpa honom upp på fötter. Sorgen för pojken och vreden över fadern slåss om det största utrymmet i mitt inre. En av de bilder jag helst önskat att jag sluppit se.

När jag motvilligt men ändå oförmögen att låta bli klickade mig fram i bildspelet slogs jag än en gång över eländet i vår värld. Inte konstigt många faller ned i destruktiva tankar och känsla av meningslöshet. Så mycket ondska, så mycket sorg. Det är så lätt att glömma att det finns mycket positivt också. Mycket glädje och godhet.Men som jag vid mörka grubblerier då faller tillbaka på: Det hjälper ju inte den ensamme pojken.

Att bli mamma har gett mig mycket glädje. Men ibland känns det som ännu mycker mer sorg och smärta.