När jag skrev lite om adopterade som sökte sina rötter för ett tag sedan fick jag lite feedback av Charlie. Hon förundrades över att jag inte "led" av detta faktum då hennes erfarenhet är just det. Hon är inte adopterad själv, men kände tydligen flertalet som mår eller mådde väldigt dåligt med anledning att de var adopterade, vilket gav uttryck i missbruk och andra självdestruktiva handlingar.

Jag har ju skymtat rubriker och rapporter att adopterade löper större risk för depressioner, att de är överrepresenterade vid självmord, att de är mer lågutbildade, i högre frekvens arbetslösa, mer socialt missanpassade, hjulbenta och benägna att missbruka kanelstänger. Nej, jag ger inte mycket för dessa studier, eller många studier generellt som poppar upp till höger och vänster. Endera dagen är chips livsfarligt, andra dagen blomkål och gurka.

Men skämt å sido verkar någon ändå finna ett mönster med sämre välbefinnande hos adopterade än icke adopterade, och jag förstår det inte. Jag har ju hört vissa argument i form av rotlöshet, ovisshet, känslan att ha blivit bortlämnad, ratad. Och? Du var en bebis, ett barn utan möjlighet att påverka det minsta. Varför låter du en biologisk förälders beslut påverka din livssituation på ett sådant negativt sätt? "Min mamma ville inte ha mig, bu-hu jag hoppar från en bro!" Hallå, vad är det för idioti?

Många anser att vi adopterade ska vara tacksamma för att vi fått komma "hit" till ett bättrre liv. Jag vet inte riktigt vilka vi skulle vara tacksamma mot, nya hemlandet, biologiska föräldern eller de nya, men det var ju inte heller precis att de valde oss i snabbköpet. Ändå är jag på sätt och vis tacksam, vad annat kan jag vara för det liv jag lever idag? Jag kan ju inte hålla på och spekulera kring alternativa liv om jag inte lämnats bort eller adopterats av en annan familj. Oavsett vad eller vem det handlar om finns det alltid "Tänk om..." Tänk om hon inte lämnat bort mig, tänk om jag adopterats till Italien istället. tänk om mamma och pappa inte valt flaskan istället för mig och min syster, tänk om mamma och pappa bott i, i Karesuando! Tänk om Johan inte svikit, tänk om jag satsat på längdåkningen, tänk om jag pluggat bättre i skolan, tänk om "Tänk om" vore pengar vilken inflation det skulle bli! 

Räcker det inte att hålla koll på sitt nuvarande liv utan att också spekulera i parallella? Håll det på dagdrömsnivå med fötterna nyktert placerade på jorden och sluta skylla mental ohälsa på att du är adopterad.