Förra veckan började jag känna av något bekant på bandet: Tristess. Tjusningen har på något sätt gått över och insikten att löpning är tråkigt kommit smygande. Jag har klarat att lubba en timme så vad nu liksom? Ett nytt mål på en och en halv eller två finns inte på min tidskarta. Att klara den där enligt andra magiska milen på en timme är inget som känns nödvändigt för mig. Jag har lubbat en timme, goal complete. Jag vet, inte mycket driv i mig inte - inte när det handlar om löpning i alla fall.